< Psaltaren 129 >

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --
Matkalaulu. He ovat minua kovin ahdistaneet nuoruudestani asti-näin sanokoon Israel-
2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.
he ovat minua kovin ahdistaneet nuoruudestani asti, mutta eivät he ole päässeet minusta voitolle.
3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.
Kyntäjät ovat minun selkääni kyntäneet ja vetäneet pitkät vaot.
4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.
Mutta Herra on vanhurskas, hän on katkonut jumalattomain köydet.
5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.
Joutukoot häpeään ja kääntykööt takaisin kaikki Siionin vihamiehet.
6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;
Olkoot he niinkuin ruoho katoilla, joka kuivuu ennen korrelle puhkeamistaan,
7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,
josta ei leikkaaja täytä kättänsä eikä lyhteen sitoja syliänsä.
8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»
Älköötkä sanoko ohitsekulkijat: "Herran siunaus tulkoon teille. Me siunaamme teitä Herran nimeen."

< Psaltaren 129 >