Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

A song of ascents. “Often since my youth they have attacked me,” let Israel say.

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

“Often since my youth they have attacked me, yet they have not defeated me.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

The plowers plowed on my back; they made their furrows long.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Yahweh is righteous; he has cut the ropes of the wicked.”

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

May they all be put to shame and turned back, those who hate Zion.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

May they be like the grass on the housetops that withers before it grows up,

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

that cannot fill the reaper's hand or the chest of the one who binds bundles of grain together.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

May those who pass by not say, “May the blessing of Yahweh be on you; we bless you in the name of Yahweh.”