Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Píseň stupňů. Veliceť jsou mne ssužovali hned od mladosti mé, rciž nyní Izraeli,

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

Veliceť jsou mne ssužovali hned od mladosti mé, a však mne nepřemohli.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Po hřbetě mém orali oráči, a dlouhé proháněli brázdy své.

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Ale Hospodin jsa spravedlivý, zpřetínal prostranky bezbožných.

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Zahanbeni a zpět obráceni budou všickni, kteříž nenávidí Siona.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Budou jako tráva na střechách, kteráž prvé než odrostá, usychá.

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

Z níž nemůže hrsti své naplniti žnec, ani náručí svého ten, kterýž váže snopy.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

Aniž řeknou tudy jdoucí: Požehnání Hospodinovo budiž s vámi, aneb: Dobrořečíme vám ve jménu Hospodinovu.