Psaltaren 129

1 En vallfartssång. Mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom -- så säge Israel --

Nyimbo yoyimba pokwera ku Yerusalemu. “Andizunza kwambiri kuyambira ubwana wanga,” anene tsono Israeli;

2 mycken nöd hava de vållat mig allt ifrån min ungdom, dock blevo de mig ej övermäktiga.

“Andizunza kwambiri kuyambira ubwana wanga, koma sanandipambane.

3 På min rygg hava plöjare plöjt och dragit upp långa fåror.

Anthu otipula analima pa msana panga ndipo anapangapo mizere yayitali:

4 Men HERREN är rättfärdig och har huggit av de ogudaktigas band.

Koma Yehova ndi wolungama; Iye wandimasula ku zingwe za anthu oyipa.”

5 De skola komma på skam och vika tillbaka, så många som hata Sion.

Onse amene amadana ndi Ziyoni abwezedwe pambuyo mwamanyazi.

6 De skola bliva lika gräs på taken, som vissnar, förrän det har vuxit upp;

Akhale ngati udzu womera pa denga la nyumba, umene umafota usanakule;

7 ingen skördeman fyller därmed sin hand, ingen kärvbindare sin famn,

sungadzaze manja a owumweta kapena manja a omanga mitolo.

8 och de som gå där fram kunna icke säga: »HERRENS välsignelse vare över eder! Vi välsigna eder i HERRENS namn.»

Odutsa pafupi asanene kuti, “Dalitso la Yehova lili pa inu; tikukudalitsani mʼdzina la Yehova.”