Psaltaren 122

1 En vallfartssång; av David. Jag gladdes, när man sade till mig: »Vi skola gå till HERRENS hus.»

He waiata; he pikitanga. Na Rawiri. I koa ahau i ta ratou meatanga mai ki ahau; Tatou ka haere ki te whare o Ihowa.

2 Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem,

E tu ana o matou waewae ki ou tatau, e Hiruharama:

3 Jerusalem, du nyuppbyggda stad, där hus sluter sig väl till hus,

Ko te hanganga o Hiruharama, rite tonu ki to te pa kua tuhonohonoa ki a ia ano.

4 dit stammarna draga upp, HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn.

Haereere ana ki reira nga iwi, nga iwi o Ihowa, ki to Iharaira whakaaturanga, ki te whakawhetai ki te ingoa o Ihowa.

5 Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.

Kua whakaturia hoki ki reira nga torona whakawa, nga torona o te whare o Rawiri.

6 Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig.

Inoia he ata noho mo Hiruharama: ka whiwhi ki te pai te hunga e aroha ana ki a koe.

7 Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats!

Kia mau te rongo ki ou taiepa, me te pai ki ou whare kingi.

8 För mina bröders och vänners skull vill jag tillsäga dig frid.

He mea mo oku teina, mo oku hoa, taku e mea nei, Kia mau te rongo ki roto ki a koe.

9 För HERRENS, vår Guds, hus' skull vill jag söka din välfärd.

He whakaaro ki te whare o Ihowa, o to tatou Atua, ka rapu ahau i te pai mou.