Psaltaren 122

1 En vallfartssång; av David. Jag gladdes, när man sade till mig: »Vi skola gå till HERRENS hus.»

Kanto de suprenirado. De David. Mi ekĝojis, kiam oni diris al mi: Ni iru en la domon de la Eternulo.

2 Våra fötter fingo träda in i dina portar, Jerusalem,

Niaj piedoj staris en viaj pordegoj, Ho Jerusalem,

3 Jerusalem, du nyuppbyggda stad, där hus sluter sig väl till hus,

Vi Jerusalem, konstruita kiel urbo, En kiu ĉio kuniĝis.

4 dit stammarna draga upp, HERRENS stammar, efter lagen för Israel, till att prisa HERRENS namn.

Tien supreniris la triboj, la triboj de la Eternulo, Laŭ la moro de Izrael, Por glori la nomon de la Eternulo.

5 Ty där äro ställda domarstolar, stolar för Davids hus.

Ĉar tie staris tronoj de juĝo, Tronoj de la domo de David.

6 Önsken Jerusalem frid; ja, dem gånge väl, som älska dig.

Deziru pacon al Jerusalem; Bonan staton havu viaj amantoj.

7 Frid vare inom dina murar, välgång i dina palats!

Paco estu inter viaj muroj, Bonstato en viaj palacoj.

8 För mina bröders och vänners skull vill jag tillsäga dig frid.

Pro miaj fratoj kaj amikoj mi do diru: Paco estu al vi.

9 För HERRENS, vår Guds, hus' skull vill jag söka din välfärd.

Pro la domo de la Eternulo, nia Dio, Mi deziras al vi bonon.