Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Ɔsoroforɔ dwom. Mesu frɛ Awurade wɔ mʼahohiahia mu, na ɔgye me so.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Ao Awurade, gye me firi atorɔ ano ne nnaadaa tɛkrɛma nsam.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Ɛdeɛn na ɔbɛyɛ wo, na ɛdeɛn na ɛka ho bio, Ao nnaadaa tɛkrɛma?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Ɔde asraafoɔ bɛmma a ano yɛ nnam ne gyasramma bɛtwe wʼaso.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Nnome nka me sɛ mabɛsoɛ Mesek, na mete Kedar ntomadan mu!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Matena ase akyɛre dodo wɔ wɔn a wɔkyiri asomdwoeɛ mu.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Meyɛ asomdwoeɛ onipa; nanso sɛ mekasa a, ɛyɛ ɔko ma wɔn.