Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

En visa i högre choren. Jag ropar till Herran i mine nöd, och han bönhörer mig.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Herre, fräls mina själ ifrå lögnaktiga munnar, och ifrå falska tungo.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Hvad kan den falska tungan göra dig? Och hvad kan hon uträtta?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Hon är såsom ens väldigs skarpe pilar, såsom eld i enebärsträ.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Ve mig, att jag en främling är ibland Mesech; jag måste bo ibland Kedars hyddor.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Det varder mine själ långt att bo när dem, som friden hata.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Jag håller frid; men när jag talar, så taga de till att örliga.