Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Pesem preizvrstna. Gospoda sem klical v največji stiski svoji, in uslišal me je.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Gospod, reši me ustne lažnjive, zvijačnega jezika.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Kaj naj ti dá, ali kaj pridene jezik zvijačni?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Besede podobne ostrim pušicam mogočnega, primérne žarjavici brinjevi.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Gorjé meni, ker popotujem toliko časa, stanujem kakor prebivalci šatorov Kedarski.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Predolgo zdí se duši moji da je prebivala pri sovražniku mirú.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Jaz ljubim mir, ali ko govorim, kličejo oni na boj.