Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Oluyimba nga balinnya amadaala. Nkoowoola Mukama nga ndi mu nnaku, era n’annyanukula.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Omponye, Ayi Mukama, emimwa egy’obulimba, n’olulimi olw’obukuusa.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Onooweebwa ki, era onookolebwa otya, ggwe olulimi olukuusa?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Onoofumitibwa n’obusaale obwogi obw’omulwanyi omuzira, n’oyokerwa ku manda ag’omuti entaseesa.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Ndabye ennaku, kubanga mbeera mu Meseki; nsula mu weema za Kedali!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Ndudde nnyo mu bantu abakyawa eddembe.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Nze njagala mirembe, naye bwe njogera bo baagala ntalo.