Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Iti pakarigatak immawagak kenni Yahweh, ket sinungbatannak.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Ispalem ti biagko, O Yahweh, kadagiti agul-ulbod kadagiti bibigda ken mangal-allilaw kadagiti dilada.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Anianto ti panangdusana kadakayo, ken anianto pay ngata ti aramidenna kadakayo, dakayo nga addaan iti naulbod a dila?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Panaennakayonto iti natirad a pana ti mannakigubat, a napanday manipud iti dumardarang a beggang iti enebro.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Asiak pay gapu ta nagnaedak iti apagbiit idiay Mesek; nagnaedak idi kadagiti tolda ti Kedar.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Ta nabayag a nakipagnaedak kadagiti manggur-gura iti kapia.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Kayatko ti kapia, ngem no agsaoak, gubat ti kayatda.