Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Se yon chante pou yo chante lè y'ap moute lavil Jerizalèm. Lè m' te nan tray, mwen te rele Seyè a, li te reponn mwen.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Delivre m' non, Seyè, anba moun k'ap bay manti, anba moun k'ap twonpe moun.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Ipokrit, kisa ou merite Bondye fè ou? Kisa pou l' fè ou an plis?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Eske se avèk flèch pwenti sòlda yo? Eske se avèk chabon gayak tou limen?

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Malè pou mwen, paske se tankou si m' te rete nan mitan moun peyi Mechèk, osinon nan mitan moun peyi Keda.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Mwen rete twò lontan ak yon bann moun ki pa renmen viv ak kè poze!

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Lè mwen menm m'ap pale yo jan pou yo viv byen yonn ak lòt, yo menm se yon sèl bagay ki nan tèt yo, se fè lagè.