Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Ich rufe zu Jehovah in meiner Drangsal, und Er antwortet mir.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Jehovah, errette meine Seele von der Lüge Lippe, von der Zunge des Trugs.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Was gibt dir und was tut sie dir dazu, die Zunge des Trugs.

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Die Pfeile des Helden sind geschärft an den Glühkohlen des Wacholders.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Wehe mir, daß ich in Meschech mich aufhalte, daß ich wohne bei Kedars Zelten.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Zu viel wohnt meine Seele bei dem, der Frieden haßt.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Ich bin für Frieden; aber wenn ich rede, sind sie für Krieg.