Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

[Ein Stufenlied.] Zu Jehova rief ich in meiner Bedrängnis, und er erhörte mich.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Jehova, errette meine Seele von der Lippe der Lüge, von der Zunge des Truges!

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Was soll man [O. er [Gott]] dir geben und was dir hinzufügen, du Zunge des Truges?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Scharfe Pfeile eines Gewaltigen, samt glühenden Kohlen der Ginster.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Wehe mir, daß ich weile in Mesech, daß ich wohne bei den Zelten Kedars!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Lange [O. Genug] hat meine Seele bei denen gewohnt, die den Frieden hassen.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Ich will nur Frieden; [W. Ich bin Friede] aber wenn ich rede, so sind sie für Krieg.