Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Cantique des degrés. À l’Éternel, en ma détresse, j’ai crié; et il m’a répondu.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Éternel! délivre mon âme de la lèvre menteuse, de la langue qui trompe.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Que te donnera-t-on, et que t’ajoutera-t-on, langue trompeuse? –

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Des flèches aiguës d’un homme puissant, et des charbons ardents de genêt.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Malheur à moi de ce que je séjourne en Méshec, de ce que je demeure avec les tentes de Kédar; –

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Que mon âme ait tant demeuré avec ceux qui haïssent la paix!

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Je veux la paix; mais si j’en parle, ils sont, eux, pour la guerre.