Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

“A song of the degrees.” Unto the Lord, when I was in distress, did I call, and he hath answered me.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

O Lord, deliver my soul from lips of falsehood, and from a tongue of deceit.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

What will [God] give unto thee? or what will he add unto thee, thou tongue of deceit?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Sharpened arrows of the mighty, with coals of the broom-bush.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Woe is me, that I sojourn in Meshech, that I dwell in the tents of Kedar!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Too long for herself hath my soul dwelt with him that hateth peace.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

I am for peace; but when I speak, they are for war.