Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

In my distress I cried unto the LORD, and he heard me.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Deliver my soul, O LORD, from lying lips, and from a deceitful tongue.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

What shall be given unto you? or what shall be done unto you, you false tongue?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Sharp arrows of the mighty, with coals of juniper.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Woe is me, that I sojourn in Mesech, that I dwell in the tents of Kedar!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

My soul has long dwelt with him that hates peace.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

I am for peace: but when I speak, they are for war.