Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

In my trouble I cried to the Lord: and he heard me.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

O Lord, deliver my soul from wicked lips, and a deceitful tongue.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

What shall be given to thee, or what shall be added to thee, to a deceitful tongue.

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

The sharp arrows of the mighty, with coals that lay waste.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Woe is me, that my sojourning is prolonged! I have dwelt with the inhabitants of cedar:

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

My soul hath been long a sojourner.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

With them that hate peace I was peaceable: when I spoke to them they fought against me without cause.