Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Hodočasnička pjesma Kad bijah u nevolji, Jahvi zavapih i on me usliša.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Jahve, izbavi dušu moju od usana prijevarnih, od zlobna jezika!

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Kojim zlom da te prokunem, zlobni jeziče?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Strelicama oštrim iz ratničke ruke i ugljevljem žarkim.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Jao meni što mi je boraviti u Mešeku i stanovati u šatorima kedarskim!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Predugo mi duša mora živjeti s mrziteljima mira.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Kada o miru govorim, oni sile na rat.