Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Kathutkung: Panuekhoeh, tami tangawn ni Hezekiah a ti awh Kai teh runae kâhmo navah, BAWIPA ka kaw teh Bawipa ni na pato.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Oe BAWIPA, ka muitha hah laithoe e pahni dawk hoi thoseh, dumyennae lai dawk hoi thoseh, na rungngang haw.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Oe dumyennae lai, Bawipa ni nang hah bangtelah vaimoe na ti han vai, nang hah bang hoi vaimoe runae na poe han vai tet pawiteh,

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

athakaawmnaw e kahran e pala hoi kongkang hmaisaan hoi doeh.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Kai teh, Meshek ram vah, kahlawng ka cei teh Kedarnaw e rim dawk ka o dawkvah, yawthoe lah a o

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Ka muitha teh roumnae ka hmuhma e naw hoi rei ao e hroung asaw toe.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Kai teh roumnae ka ngai. Hatei, ka dei navah, ahnimouh teh tarantuk hane doeh a ngai awh.