Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

Ka khuikha awh Bawipa ce khy nyng saw, anih ing nim hlat law hy.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

Aw Bawipa, qaai ak kqawn huikhqi ingkaw qaai kqawn na ak nget laikhqi anglakawhkawng ni hul lah.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

Aw qaai kqawn na ak nget hui lai nang, nang ak khan awh anih ing ikaw a sai kaw, cekcoengawh ikaw ak awm bai?

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

Kaw ak awmkhqi a la sumkhqi ing nang ce ni toel kawmsaw, imnawt thing mai alh ing ni toel kaw.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

Kedar awhkaw hi im anglakawh awm nawh, Meshqek awh ak awm ve kai aham khaw map mah hy!

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

Roepnaak ak sawhnaak thlang anglakawh ka awm ve sang soeih hawh hy.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

Kai taw qoepnaak ak ngaih thlang na awm nyng; cehlai awi kak kqawn awh, qaal thawh aham ngaih lat uhy.