Psaltaren 120

1 En vallfartssång. Jag ropar till HERREN i min nöd, och han svarar mig.

١ تَرْنِيمَةُ الْمَصَاعِدِ صَرَخْتُ إِلَى الرَّبِّ فِي ضِيقِي فَاسْتَجَابَ لِي.

2 HERRE, rädda min själ från lögnaktiga läppar, från en falsk tunga.

٢ نَجِّ نَفْسِي يَا رَبُّ مِنَ الشِّفَاهِ الْكَاذِبَةِ وَاللِّسَانِ الْمُنَافِقِ.

3 Varmed bliver du lönad, både nu och allt framgent, du falska tunga?

٣ أَيُّ نَفْعٍ يَأْتِينِي مِنَ اللِّسَانِ الغَشَّاشِ؟

4 Jo, med en våldsverkares skarpa pilar och med glödande ginstkol.

٤ إِنَّهُ كَسِهَامِ الْجَبَّارِ الحَادَّةِ وَكَالْجَمْرِ الأَحْمَرِ الْمُلْتَهِبِ.

5 Ve mig, att jag måste dväljas i Meseks land och bo ibland Kedars hyddor!

٥ وَيْلِي لأَنِّي تَغَرَّبْتُ فِي مَاشِكَ، وَسَكَنْتُ فِي خِيَامِ قِيدَارَ.

6 Länge nog har min själ måst bo ibland dem som hata friden.

٦ طَالَ سَكَنِي مَعَ أُنَاسٍ يُبْغِضُونَ السَّلامَ.

7 Jag själv håller frid, men säger jag blott ett ord, äro de redo till strid.

٧ أَنَا رَجُلُ سَلامٍ، وَكُلَّمَا دَعَوْتُ إِلَيْهِ هَبُّوا هُمْ لِلْحَرْبِ.