Psaltaren 12

1 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

Pomagaj, Gospod, kajti bogaboječi človek izginja, kajti zvesti izmed človeških otrok slabi.

2 Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.

Prazne reči govorijo vsak s svojim bližnjim. Govorijo z laskavimi ustnicami in dvoličnim srcem.

3 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.

Gospod bo iztrebil vse laskave ustnice in jezik, ki govori ponosne stvari,

4 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,

ki so rekli: »S svojim jezikom bomo prevladali, naše ustnice so naša last. Kdo je gospodar nad nami?«

5 dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»

»Zaradi zatiranja siromašnega, zaradi vzdihovanja pomoči potrebnega se bom sedaj vzdignil, « govori Gospod, »postavil ga bom na varno pred tistim, ki se napihuje nad njim.«

6 »Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»

Gospodove besede so čiste besede; kakor srebro, preizkušeno v zemljini talilni peči, sedemkrat prečiščeno.

7 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.

Ti jih boš varoval, oh Gospod, pred tem rodom jih boš ohranil na veke.

8 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen. Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.

Zlobni hodijo na vsaki strani, ko so najnizkotnejši ljudje povišani.