Psaltaren 12

1 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

MAIN kom kotin jauaja, pwe me lelapok kan malaulaular, o me melel akan me malaulau ren aramaj akan.

2 Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.

Irail kin lokaia likam, amen amen on men impa, re lokaiaki lol riapot.

3 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.

Ieowa pan kotin ujada kil en au karoj me linkapin o lo, me kin lokaia wei ni aklapalap.

4 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,

Me kin indinda: Lo atail, me kit pan pwai kida, o kil en au at me kit keleki; ij at kaun?

5 dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»

Ieowa kotin majani: I pan uda, pweki kankaneraner en me luet akan o janejan en me jamama kan: I pan jauaja i, me kin inon ion.

6 »Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»

Majan en Ieowa me makelekeleta jilper, me kamakelekel kidar nan dal pwel en kijiniai pan pak iju.

7 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.

Komui Main, pan kotin pera irail, o jinjila mon di wet kokolata.

8 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen. Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.

Pwe me japun kan pan totolar waja karoj, ma aramaj jued pukat kin kaunda aramaj akan.