Psaltaren 12

1 För sångmästaren, till Seminít; en psalm av David.

In finem, pro octava. Psalmus David. Salvum me fac, Domine, quoniam defecit sanctus, quoniam diminutæ sunt veritates a filiis hominum.

2 Fräls, HERRE; ty de fromma äro borta, de trogna äro försvunna ifrån människors barn.

Vana locuti sunt unusquisque ad proximum suum; labia dolosa, in corde et corde locuti sunt.

3 De tala lögn, den ene med den andre; med hala läppar tala de, och med dubbelt hjärta.

Disperdat Dominus universa labia dolosa, et linguam magniloquam.

4 HERREN utrote alla hala läppar, den tunga som talar stora ord,

Qui dixerunt: Linguam nostram magnificabimus; labia nostra a nobis sunt. Quis noster dominus est?

5 dem som säga: »Genom vår tunga äro vi starka, våra läppar stå oss bi; vem är herre över oss?»

Propter miseriam inopum, et gemitum pauperum, nunc exsurgam, dicit Dominus. Ponam in salutari; fiducialiter agam in eo.

6 »Eftersom de arma lida övervåld och de fattiga klaga, vill jag nu stå upp», säger HERREN; »jag vill skaffa frälsning åt den som längtar därefter.»

Eloquia Domini, eloquia casta; argentum igne examinatum, probatum terræ, purgatum septuplum.

7 HERRENS tal är ett rent tal, likt silver som rinner ned mot jorden, luttrat i degeln, renat sju gånger.

Tu, Domine, servabis nos, et custodies nos a generatione hac in æternum.

8 Du, HERRE, skall bevara dem, du skall beskydda dem för detta släkte evinnerligen. Ty runt omkring dem vandra de ogudaktiga, då nu uselheten är rådande bland människors barn.

In circuitu impii ambulant: secundum altitudinem tuam multiplicasti filios hominum.