Psaltaren 109

1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.

Dem Sangmeister. Ein Psalm Davids. / Gott, dem mein Loblied gilt, schweige doch nicht!

2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.

Denn der Frevler und Lügner Mund / Hat sich wider mich aufgetan, / Zu mir geredet mit falscher Zunge.

3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.

Mich haben Worte des Hasses umschwirrt / Und grundlos gegen mich Krieg geführt:

4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.

Mit Feindschaft lohnten sie meine Liebe — / Doch ich habe stets für sie gebetet.

5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.

Sie haben mir Böses für Gutes erwiesen / Und für meine Liebe Haß.

6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.

Bestell einen Frevler wider ihn, / Ein Verkläger steh ihm zur Rechten!

7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.

Kommt er vor Gericht, so werd er als schuldig verurteilt, / Sein Gebet sogar — es werde zur Sünde!

8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.

Seiner Tage sollen nur wenig sein, / Sein Amt soll ein andrer empfangen.

9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.

Seine Kinder sollen Waisen werden / Und sein Weib eine Witwe.

10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.

Seine Kinder sollen als Bettler unstet wandern, / (Brot) suchen fern von den Trümmern (des Vaterhauses).

11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.

Sein Gläubiger lege auf seinen Besitz Beschlag, / Und Fremde sollen ihm seine Habe rauben.

12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.

Nicht einer bewahre ihm Liebe, / Niemand erbarme sich seiner Waisen!

13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.

Sein Nachwuchs sei zum Vertilgen bestimmt, / Schon im andern Geschlecht erlösche sein Name!

14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.

Seiner Väter Schuld möge Jahwe gedenken, / Ungetilgt bleibe seiner Mutter Sünde!

15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.

Sondern immer seien sie Jahwe vor Augen; / Der tilg ihr Gedächtnis aus dem Lande,

16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.

Weil er nicht gedachte, Erbarmen zu üben, / Sondern den verfolgte, der elend und arm, / Ja den Verzagten zu morden suchte.

17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.

So hat er den Fluch geliebt: der treffe ihn nun! / Den Segen begehrte er nicht: der bleibe ihm fern!

18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.

Drum zog er den Fluch an wie sein Kleid: / Der dringe nun wie ein Wasser in ihn / Und gehe wie Öl in seine Gebeine!

19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.

Wie ein Kleid sei er ihm, in das er sich hüllt, / Wie ein Gurt, mit dem er sich ständig gürtet.

20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.

So lohne Jahwe meinen Verklägern / Und denen, die Böses wider mich reden.

21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.

Du aber, Jahwe Adonái, / Wirke mit mir um deines Namens willen! / Rette du mich, weil deine Huld so herrlich ist!

22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.

Denn ich bin elend und arm, / Und mein Herz ist in mir verwundet.

23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.

Wie ein Schatten, wenn er sich dehnt, so bin ich vergangen, / Gleich Heuschrecken bin ich hinweggescheucht.

24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.

Meine Knie schlottern vom Fasten, / Mein Fleisch ist verfallen und mager.

25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.

Den Leuten bin ich zum Hohn geworden, / Sie schütteln den Kopf, sooft sie mich sehn.

26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;

Hilf du mir, Jahwe, mein Gott, / Rette du mich nach deiner Huld!

27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.

Dann werden die Leute erkennen, daß dies deine Hand, / Daß du, o Jahwe, es hast getan.

28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.

Fluchen sie, so wollest du segnen. / Erheben sie sich, so laß sie zuschanden werden, / Während dein Knecht sich freuen darf.

29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.

Laß meine Verkläger sich kleiden in Schmach / Und Schande anziehn wie ein Gewand!

30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.

Ich will Jahwe laut danken mit meinem Munde, / Inmitten vieler ihn loben.

31 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.

Denn er tritt dem Armen zur Rechten, / Um ihn zu retten vor denen, / Die ihn verurteilen wollen.