Psaltaren 109
1 För sångmästaren; av David; en psalm. Min lovsångs Gud, tig icke.
Til Sangmesteren. Af David. En Salme. Du min Lovsangs Gud, vær ej tavs!
2 Ty sin ogudaktiga mun, sin falska mun hava de upplåtit mot mig, de hava talat mot mig med lögnaktig tunga.
Thi en gudløs, svigefuld Mund har de aabnet imod mig, taler mig til med Løgntunge,
3 Med hätska ord hava de omgivit mig, de hava begynt strid mot mig utan sak.
med hadske Ord omringer de mig og strider imod mig uden Grund;
4 Till lön för min kärlek stå de mig emot, men jag beder allenast.
til Løn for min Kærlighed er de mig fjendske, skønt jeg er idel Bøn;
5 De hava bevisat mig ont för gott och hat för min kärlek.
de gør mig ondt for godt, gengælder min Kærlighed med Had.
6 Låt en ogudaktig man träda upp emot honom, och låt en åklagare stå på hans högra sida.
Straf ham for hans Gudløshed, lad en Anklager staa ved hans højre,
7 När han kommer inför rätta, må han dömas skyldig, och hans bön vare synd.
lad ham gaa dømt fra Retten, hans Bøn blive regnet for Synd;
8 Blive hans dagar få, hans ämbete tage en annan.
hans Livsdage blive kun faa, hans Embede tage en anden;
9 Varde hans barn faderlösa och hans hustru änka.
hans Børn blive faderløse, hans Hustru vorde Enke;
10 Må hans barn alltid gå husvilla och tigga och söka sitt bröd fjärran ifrån ödelagda hem.
hans Børn flakke om og tigge, drives bort fra et øde Hjem;
11 Må ockraren få i sin snara allt vad han äger, och må främmande plundra hans gods.
Aagerkarlen rage efter alt, hvad han har, og fremmede rane hans Gods;
12 Må ingen finnas, som hyser misskund med honom, och ingen, som förbarmar sig över hans faderlösa.
ingen være langmodig imod ham, ingen ynke hans faderløse;
13 Hans framtid varde avskuren, i nästa led vare sådanas namn utplånat.
hans Afkom gaa til Grunde, hans Navn slettes ud i næste Slægt;
14 Hans fäders missgärning varde ihågkommen inför HERREN, och hans moders synd varde icke utplånad.
lad hans Fædres Skyld ihukommes hos HERREN, lad ikke hans Moders Synd slettes ud,
15 Må den alltid stå inför HERRENS ögon; ja, sådana mäns åminnelse må utrotas från jorden.
altid være de HERREN for Øje; hans Minde vorde udryddet af Jorden,
16 Ty han tänkte ju icke på att öva misskund, utan förföljde den som var betryckt och fattig och den vilkens hjärta var bedrövat, för att döda dem.
fordi det ej faldt ham ind at vise sig god, men han forfulgte den arme og fattige og den, hvis Hjerte var knust til Døde;
17 Han älskade förbannelse, och den kom över honom; han hade icke behag till välsignelse, och den blev fjärran ifrån honom.
han elsked Forbandelse, saa lad den naa ham; Velsignelse ynded han ikke, den blive ham fjern!
18 Han klädde sig i förbannelse såsom i en klädnad, och såsom vatten trängde den in i hans liv och såsom olja in i hans ben.
Han tage Forbandelse paa som en Klædning, den komme som Vand i hans Bug, som Olie ind i hans Ben;
19 Den varde honom såsom en mantel att hölja sig i, och såsom en gördel att alltid omgjorda sig med.
den blive en Dragt, han tager paa, et Bælte, han altid bærer!
20 Detta vare mina motståndares lön från HERREN, och deras som tala ont mot min själ.
Det være mine Modstanderes Løn fra HERREN, dem, der taler ondt mod min Sjæl.
21 Men du, HERRE, Herre, stå mig bi för ditt namn skull; god är ju din nåd, så må du då rädda mig.
Men du, o HERRE, min Herre, gør med mig efter din Godhed og Naade, frels mig for dit Navns Skyld!
22 Ty jag är betryckt och fattig, och mitt hjärta är genomborrat i mitt bröst.
Thi jeg er arm og fattig, mit Hjerte vaander sig i mig;
23 Såsom skuggan, när den förlänges, går jag bort; jag ryckes bort såsom en gräshoppssvärm.
som Skyggen, der hælder, svinder jeg bort, som Græshopper rystes jeg ud;
24 Mina knän äro vacklande av fasta, och min kropp förlorar sitt hull.
af Faste vakler mine Knæ, mit Kød skrumper ind uden Salve;
25 Till smälek har jag blivit inför dem; när de se mig, skaka de huvudet.
til Spot for dem er jeg blevet, de ryster paa Hovedet, naar de ser mig.
26 Hjälp mig, HERRE, min Gud; fräls mig efter din nåd;
Hjælp mig, HERRE min Gud, frels mig efter din Miskundhed,
27 och må de förnimma att det är din hand, att du, HERRE, har gjort det.
saa de sander, det var din Haand, dig, HERRE, som gjorde det!
28 Om de förbanna, så välsigna du; om de resa sig upp, så komme de på skam, men må din tjänare få glädja sig.
Lad dem forbande, du vil velsigne, mine Uvenner vorde til Skamme, din Tjener glæde sig;
29 Mina motståndare varde klädda i blygd och höljda i skam såsom i en mantel.
lad mine Fjender klædes i Skændsel, iføres Skam som en Kappe!
30 Min mun skall storligen tacka HERREN; mitt ibland många vill jag lova honom.
Med min Mund vil jeg højlig takke HERREN, prise ham midt i Mængden;
31 Ty han står på den fattiges högra sida för att frälsa honom från dem som fördöma hans själ.
thi han staar ved den fattiges højre at fri ham fra dem, der dømmer hans Sjæl.
