Psaltaren 107
1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
Prisa Herren, for han er god, for æveleg varer hans miskunn!
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
So segjer Herrens utløyste, som han hev løyst ut or naudi,
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
som han hev sanka i hop frå landi, frå aust og frå vest, frå nord og frå havet.
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
Dei for vilt i øydemarki, i vegløysa, dei fann ingen by til å bu i.
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
Hungrige og tyrste var dei, deira sjæl vanmegtast i deim.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
Då ropa dei til Herren i si naud, or deira trengslor fria han deim ut,
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
og han førde deim på rett veg, so dei gjekk til ein by dei kunde bu i.
8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
Dei skal prisa Herren for hans miskunn og for hans under mot menneskjeborni,
9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
for han metta den tyrste sjæl, og den hungrige sjæl fyllte han med godt.
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
Dei sat i myrker og daudeskugge, bundne i stakarsdom og jarn,
11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
av di dei hadde tråssa mot Guds ord og vanvyrdt råderne frå den Høgste.
12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
Og han bøygde deira hjarto med liding, dei snåva, og der var ingen hjelpar.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
Då ropa dei til Herren i si naud, frå deira trengslor frelste han deim.
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
Han førde deim ut or myrker og daudeskugge, og deira band reiv han sund.
15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
Dei skal prisa Herren for hans miskunn og for hans under mot menneskjeborni;
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
for han krasa koparportar og hogg sund jarnbommar.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
Dårar var dei for sin brotsveg, og for sine misgjerningar vart dei plåga.
18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
Deira sjæl vart leid av all mat, og dei kom nær til daudens portar.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
Då ropa dei til Herren i si naud; frå deira trengslor frelste han deim.
20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
Han sende sitt ord og lækte deim og berga deim frå deira graver.
21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
Dei skal prisa Herren for hans miskunn og for hans under mot menneskjeborni
22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
og ofra takkoffer og fortelja um hans verk med fagnad.
23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
Dei som for ut på havet med skip, og som dreiv handel på dei store vatni,
24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
dei såg Herrens gjerningar og hans underverk på djupet.
25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
Han tala og let det koma ein stormvind, og denne reiste havsens bylgjor.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
Dei for upp imot himmelen, dei for ned i djupi, deira sjæl miste modet i ulukka.
27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
Dei raga og tumla som drukne, og all deira visdom vart til inkjes.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
Då ropa dei til Herren i si naud, or deira trengslor førde han deim ut.
29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
Han let storm verta til stilla, og bylgjorne kringum deim tagna.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
Og dei vart glade då dei lagde seg, og han førde deim til den hamni dei ynskte.
31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
Dei skal prisa Herren for hans miskunn og for hans under mot menneskjeborni
32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
og høglova honom i folkesamling og lovsyngja honom der dei gamle sit saman.
33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
Han gjorde elvar til ei øydemark og vatskjeldor til eit turrlende,
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
fruktsamt land til ei saltheid, for deira vondskap skuld, som budde der.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
Han gjorde øydemark til innsjø og turrlende til vatskjeldor.
36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
Og han let hungrige bu der, og dei bygde ein by til å bu i.
37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
Og dei sådde åkrar og planta vinhagar, og dei fekk grøda til å hausta.
38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
Og han velsigna deim, og dei auka mykje, og av fe gav han deim ikkje lite.
39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
So minka dei att og vart nedbøygde av trykk og trengsla og sorg.
40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
Han som renner ut vanvyrdnad yver hovdingar og let deim villast i veglaus øydemark,
41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
han lyfte upp den fatige or vesaldomen og auka ætterne som ei hjord.
42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
Dei ærlege ser det og gled seg, og all vondskap let att sin munn.
43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
Den som er vis, han gjeve gaum etter dette, og dei må merke Herrens nådegjerningar.
