Psaltaren 107
1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
Andriañeñe t’Iehovà, amy te Ie ro soa; nainai’e ty fiferenaiña’e.
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
Ano izay ry jineba’ Iehovà— ry nijebañe’e am-pitàn-drafelahy,
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
vaho hinoloholo’e hirik’ amo taneo, boak’atiñanañe naho ahandrefañ’ añe, boak’ avaratse vaho hirik’ amy riakey.
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
Nirererere ambabangoañ’ añe iereo, an-dratraratra ao, tsy nahaonin-drova fimoneñañe.
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
Nisalikoeñe naho taliñiereñe, nitoirañe añ’ova ao ty fiai’ iareo.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
Le nitoreo am’ Iehovà an-kaloviloviañe naho hinaha’e amo hasotria’iareoo,
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
Nindese’e mb’an-dalam-bantam-beo higodañe mb’an-drova fimoneñañe añe.
8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
Handriañe’ iereo t’Iehovà ty amy fiferenaiña’ey naho o fitoloña’e fanjaka amo ana’ondatioo,
9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
fa nieneñe’e ty fiaiñe taliñiereñe, nanjañe’e raha soa ty troke nilimpoa.
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
Teo ty nitozòke añ’ieñe ao naho an-talinjon-kavilasy ao, rinohy an-kasotriañe naho vý,
11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
amy t’ie niody amo fepèn’Añahareo, vaho nañovok’ i famerea’ i Andindimoneñey.
12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
Aa le nampibokohe’e ty arofo’ iareo am-pitromahañe, nampidaleandaleañe tsy amam-pañimba.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
Le nitoreo am’ Iehovà t’ie niankoheke, le rinomba’e amo fikoretañeo;
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
naaka’e boak’ añ’ieñe naho an-talinjon-kavilasy ao, vaho nipoñafe’e o silisilio.
15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
Handriañe’ iareo t’i Iehovà ty amy fiferenaiña’ey naho o halatsañe nanoe’e amo ana’ ondatioo,
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
amy te pinaratsà’e o lalam-bey torisìkeo naho pinozapoza’e o doda viñeo.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
Nampisotriañe o seretseo ty amo fiolà’eo, naho o tahi’eo.
18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
Nampangori’ ty fiai’ iareo ze atao hàneñe, ie nitotoke o lalam-bein-kavilasio.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
Le nitoreo am’ Iehovà t’ie niampoheke, vaho rinomba’e amo haemberañeo.
20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
Nahitri’e i tsara’ey nahajangañe iareo vaho navotso’e amy kiboriy.
21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
Andriañe’ iereo t’Iehovà ty amy fiferenaiña’ey naho o halatsañe fanoe’e amo ana’ondatioo,
22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
Ee t’ie hibanabana sorom- pañandriañañe naho hitalily o fitoloña’eo an-drebeke;
23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
Ao ty mizotso mb’an-tsambo an-driake ey; o mpanao balibalik’ an-drano mieneneo,
24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
Fa niisa’ iareo o sata’ Iehovào, o halatsàñe fanoe’e an-dalekeo.
25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
Amy tsara’ey, nitroatse ty tio-bey, nampitoabotse o alon-driakeo.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
Nionjomb’an-dindimb’eo iereo, vaho nizotso mb’an-dalek’ ao; nitranak’ ami’ty hekoheko’e ty fiai’iareo.
27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
Nivembeñe, nisiotsiotse hoe jike; fonga nilesa ty hihi’ iareo.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
Nitoreove’ iareo t’Iehovà an-kasosorañe, vaho natsoa’e an-kasotriañe.
29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
Nampipendreñe’e i tio-beiy, le nitsiñe o onjan-driakeo.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
Niehake iereo te nibànatse, vaho nitehafe’e mb’amy fipalirañe nisalalaeñey.
31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
Handriañe’ iereo t’Iehovà ty amy fiferenaiña’ey, naho o halatsañe fanoe’e amo ana’ ondatioo.
32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
Ee t’ie honjone’ iareo am-pivori’ ondatio vaho handrenge Aze ami’ty fiambesa’ o androanavio.
33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
Afote’e ho ratraratra o sakao, naho ho tane kankañe o torahañeo;
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
ho fatran-tsira ty tane kobokara, ty ami’ty tsihavokara’ o mpitobok’ ama’eo.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
Ampanginakinahe’e o tane mihedatseo, vaho ampanganahanae’e o kirikintañeo;
36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
hampitobea’e o limpoañeo, hañoreña’iareo rova fimoneñañe.
37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
Handrarake an-teteke ao iereo, naho hambole tetem-bahe, vaho hanonton-tsabo vokatse;
38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
Tahie’e ka iereo hanaranàha’e maro, le tsy apo’e hiha-rìtse o añombe’eo.
39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
Ie nitaketrake iereo, ninìke ami’ty famorekekeañe, naho fanilofañe, vaho anahelo;
40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
ampidoaña’e ìnje o roandriañeo, ampiriorioe’e am-bangý tsy aman-dalañe añe,
41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
toe aonjo’e ambone’ o hasotriañeo i rarakey, vaho anoe hoe lia-raike o hasavereña’eo.
42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
Isa’ o vantañeo izay le mifale, fonga mamìm-bava ka ty hatsivokarañe.
43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
Ia ty mahihitse, hiharaharà’e? ie ro mahafohiñe ty fiferenaiña’ Iehovà.
