Psaltaren 107
1 Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.
"Danket Jahwe, denn er ist gütig; / Ewig währt ja seine Huld!"
2 Så säge HERRENS förlossade, de som han har förlossat ur nöden,
So sollen sprechen Jahwes Erlöste, / Die er erlöst hat aus Feindeshand,
3 de som han har församlat ifrån länderna, från öster och från väster, från norr och från havssidan.
Und die er gesammelt aus vielen Landen: / Von Ost und West, von Nord und Süd.
4 De irrade omkring i öknen på öde stigar, de funno ingen stad där de kunde bo;
Sie irrten vom Weg in der Wüste und Öde, / Eine Stadt als Wohnsitz fanden sie nicht.
5 de hungrade och törstade, deras själ försmäktade i dem.
Sie litten Hunger und Durst: / Ihre Seele verzagte in ihnen.
6 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han räddade dem ur deras trångmål.
Da schrien sie zu Jahwe in ihrer Not: / Der riß sie heraus aus ihren Ängsten.
7 Och han ledde dem på en rätt väg, så att de kommo till en stad där de kunde bo.
Er führte sie auf ebnem Weg, / Daß sie kamen in eine wohnliche Stadt.
8 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
Nun sollen sie Jahwe danken für seine Huld / Und für seine Wunder zum Segen der Menschen.
9 att han mättade den försmäktande själen och uppfyllde den hungrande själen med sitt goda.
Er hat ja die lechzende Seele gesättigt / Und die hungrige Seele mit Gutem gefüllt.
10 De sutto i mörker och dödsskugga, fångna i elände och järnbojor,
Sie wohnten in Dunkel und Todesschatten, / Gefangen in Elend und Eisenbanden.
11 därför att de hade varit gensträviga mot Guds ord och hade föraktat den Högstes råd.
Denn sie hatten Jahwes Worten getrotzt / Und den Rat des Höchsten verachtet.
12 Han kuvade deras hjärtan med olycka; de kommo på fall och hade ingen hjälpare.
Drum beugte er auch durch Mühsal ihr Herz: / Nun sanken sie hin ohne Helfer.
13 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål;
Da schrien sie zu Jahwe in ihrer Not: / Der machte sie frei aus ihren Ängsten.
14 han förde dem ut ur mörkret och dödsskuggan, och deras bojor slet han sönder.
Er ließ sie aus Dunkel und Todesschatten, / Und ihre Fesseln zersprengte er.
15 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn,
Nun sollen sie Jahwe danken für seine Huld / Und für seine Wunder zum Segen der Menschen.
16 att han krossade kopparportarna och bröt sönder järnbommarna.
Denn er hat zerbrochen Türen von Erz / Und eiserne Riegel zerschlagen.
17 De voro oförnuftiga, ty de vandrade i överträdelse, och blevo nu plågade för sina missgärningars skull;
Gottlose mußten ob sündigen Wandels / Und ob Übertretungen leiden:
18 deras själ vämjdes vid all mat, och de voro nära dödens portar.
Jegliche Speise verabscheuten sie, / Und sie waren schon nahe den Pforten des Todes.
19 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han frälste dem ur deras trångmål.
Da schrien sie zu Jahwe in ihrer Not / Der machte sie frei aus ihren Ängsten.
20 Han sände sitt ord och botade dem och räddade dem från graven.
Er sandte sein Wort und heilte sie / Und ließ sie entrinnen aus ihren Gruben.
21 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
Nun sollen sie Jahwe danken für seine Huld / Und für seine Wunder zum Segen der Menschen.
22 de må offra lovets offer och förtälja hans verk med jubel.
Sie sollen bringen Opfer des Danks, / Seine Taten erzählen mit Jubel.
23 De foro på havet med skepp och drevo sin handel på stora vatten;
Die mit Schiffen das Meer befuhren, / Ihren Handel trieben in großen Gewässern,
24 där fingo de se HERRENS gärningar och hans under på havsdjupet.
Sie haben Jahwes Werk geschaut / Und seine Wunder im Meeresstrudel.
25 Med sitt ord uppväckte han stormvinden, så att den hävde upp dess böljor.
Auf sein Wort brauste ein Sturmwind daher, / Der türmte empor die Wogen des Meers.
26 De foro upp mot himmelen, ned i djupen; deras själ upplöstes av ångest.
Sie stiegen himmelan, bald fuhren sie in die Tiefe: / Ihre Seel verging in Weh.
27 De raglade och stapplade såsom druckna, och all deras vishet blev till intet.
Sie schwankten und wankten wie Trunkne, / Und all ihre Weisheit war dahin.
28 Men de ropade till HERREN i sin nöd, och han förde dem ut ur deras trångmål.
Da schrien sie zu Jahwe in ihrer Not, / Der führte sie aus ihren Ängsten.
29 Han förbytte stormen i lugn, så att böljorna omkring dem tystnade.
Er dämpfte den Sturm zum Säuseln, / Und stille schwiegen des Meeres Wogen.
30 Och de blevo glada att det vart stilla, och han förde dem till den hamn dit de ville.
Da wurden sie froh, daß es ruhig geworden; / Er führte sie dann zum ersehnten Hafen.
31 De må tacka HERREN för hans nåd och för hans under med människors barn;
Nun sollen sie Jahwe danken für seine Huld / Und für seine Wunder zum Segen der Menschen.
32 de må upphöja honom i folkets församling och lova honom där de äldste sitta.
Ja sie sollen ihn preisen in der Gemeinde / Und im Ältestenrate ihn loben.
33 Han gjorde strömmar till öken, källsprång till torr mark,
Er machte auch Ströme zur Wüste / Und Wasserquellen zu dürrem Land,
34 bördigt land till salthed, för dess inbyggares ondskas skull.
Fruchtbares Feld zur salzigen Steppe / Wegen der Bosheit seiner Bewohner.
35 Han gjorde öknen till en vattenrik sjö och torrt land till källsprång.
Er wandelte Wüsten in Wasserteiche / Und dürres Land in Wasserquellen.
36 Och han lät de hungrande bo där, och de byggde en stad där de kunde bo.
Dort machte er Hungrige seßhaft: / Sie bauten sich eine Wohnstadt.
37 De besådde åkrar och planterade vingårdar, som gåvo dem sin frukt i avkastning.
Sie besäten Äcker, pflanzten Weingärten / Und gewannen Ertrag an Frucht.
38 Han välsignade dem, och de förökades storligen, och deras boskapshjordar lät han icke förminskas.
Gott segnete sie: sie mehrten sich sehr, / Auch ihr Vieh ließ sich nicht vermindern.
39 Väl blevo de sedan ringa och nedböjda, i det olycka och bedrövelse tryckte dem,
Doch manchmal nahmen sie ab und sanken dahin / Durch den Druck von Unglück und Kummer.
40 men han som utgjuter förakt över furstar och låter dem irra omkring i väglösa ödemarker,
Aber er, "der auf Fürsten Verachtung gießt / Und in wegloser Öde sie irren läßt" —
41 han upphöjde då den fattige ur eländet och lät släkterna växa till såsom fårhjordar.
Er hob die Armen aus Elend hervor / Und mehrte ihre Sippen wie Herden.
42 De redliga se det och glädja sig, och all orättfärdighet måste tillsluta sin mun.
Redliche sollen das sehn mit Freuden, / Doch alle Frevler müssen verstummen.
43 Den som är vis, han akte härpå och besinne HERRENS nådegärningar.
Wer weise ist, der beachte dies / Und verstehe die Gnaden Jahwes!
