Psaltaren 106

1 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

Halleluja. Tacker Herranom, ty han är mild, och hans godhet varar i evighet.

2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?

Ho kan uttala Herrans dråpeliga gerningar? och prisa all hans lofliga verk?

3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.

Salige äro de som budet hålla, och göra alltid rätt.

4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,

Herre, tänk på mig efter den nåd, som du dino folke lofvat hafver; bevisa oss dina hjelp;

5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.

Att vi måge se dina utkorades välfärd, och glädja oss att dino folke väl går, och berömma oss med dinom arfvedel.

6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.

Vi hafve syndat med våra fäder; vi hafve misshandlat, och hafve ogudaktige varit.

7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

Våre fäder uti Egypten ville icke förstå din under; de tänkte icke på dina stora godhet, och voro ohörige vid hafvet, nämliga röda hafvet.

8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.

Men han halp dem för sitt Namns skull, så att han sina magt beviste.

9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

Och han näpste röda hafvet, och det vardt torrt; och förde dem genom djupen, såsom genom ena öken;

10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.

Och halp dem ifrå deras hand, som dem hatade, och förlossade dem ifrå fiendans hand.

11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.

Och vattnet fördränkte deras fiendar, så att icke en qvar blef.

12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.

Då trodde de uppå hans ord, och söngo hans lof.

13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.

Men de förgåto snarliga hans gerningar, och bidde intet efter hans råd.

14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.

Och de fingo lusta i öknene, och försökte Gud uti ödemarkene.

15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.

Men han gaf dem deras bön, och sände dem nog, tilldess dem vämjade dervid.

16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.

Och de satte sig upp emot Mose i lägrena; emot Aaron, Herrans heliga.

17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.

Jorden öppnade sig, och uppsvalg Dathan, och öfvertäckte Abirams rota.

18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.

Och eld vardt ibland deras rota upptänd; lågen uppbrände de ogudaktiga.

19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;

De gjorde en kalf i Horeb, och tillbådo det gjutna belätet;

20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.

Och förvandlade sina äro uti ens oxas liknelse, den gräs äter.

21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,

De förgåto Gud sin Frälsare, som så stor ting uti Egypten gjort hade;

22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

Vidunder i Hams land, och förskräckeliga gerningar i röda hafvet.

23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

Och han sade, att han ville förgöra dem, om Mose hans utkorade den plågan icke förtagit hade, och afvändt hans grymhet, att han icke platt skulle förderfva dem.

24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.

Och de föraktade det lustiga landet; de trodde icke hans ordom;

25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.

Och knorrade i deras hyddom; de lydde intet Herrans röst.

26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,

Och han hof upp sina hand emot dem, att han skulle nederslå dem i öknene;

27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.

Och kasta deras säd ibland Hedningarna, och förströ dem i landen.

28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.

Och de gåfvo sig till BaalPeor, och åto af de döda afgudars offer;

29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.

Och förtörnade honom med sin verk; då kom ock en plåga ibland dem.

30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;

Då trädde Pinehas fram, och förlikte sakena, och plågan vände åter.

31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.

Och det vardt honom räknadt till rättfärdighet, ifrå slägte till slägte, i evig tid.

32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.

Och de förtörnade honom vid trätovattnet; och de plågade Mose illa.

33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.

Ty de bedröfvade honom hans hjerta, så att någor ord undföllo honom.

34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,

De förgjorde ock icke de folk, som dock Herren dem budit hade;

35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.

Utan de blandade sig ibland Hedningarna, och lärde deras verk;

36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.

Och tjente deras afgudom; de kommo dem på förargelse.

37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.

Och de offrade sina söner, och sina döttrar djeflom;

38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.

Och utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod, som de offrade Canaans afgudom; så att landet med blodskulder besmittadt vardt;

39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.

Och orenade sig med sinom gerningom, och hor bedrefvo med sin verk.

40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.

Då förgrymmade sig Herrans vrede öfver sitt folk, och han fick en styggelse till sitt arf;

41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.

Och gaf dem uti Hedningars händer; så att öfver dem rådde de som dem hätske voro.

42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.

Och deras fiender plågade dem, och de vordo kufvade under deras händer.

43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.

Han förlossade dem ofta; men de förtörnade honom med sin verk, och vordo få för deras missgerningars skull.

44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.

Och han såg till deras nöd, då han deras klagan hörde;

45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.

Och tänkte på sitt förbund, som han med dem gjort hade; och det ångrade honom efter hans stora godhet;

46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.

Och lät dem komma till barmhertighet, för allom dem som dem fångat hade.

47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov.

Hjelp oss, Herre vår Gud, och för oss tillhopa ut ifrå Hedningarna; att vi måge tacka ditt helga Namn, och begå ditt lof.

48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»

Lofvad vare Herren, Israels Gud, ifrån evighet i evighet; och allt folk säga: Amen. Halleluja.