Psaltaren 106

1 Halleluja! Tacken HERREN, ty han är god, ty hans nåd varar evinnerligen.

Lobet Jah! / Danket Jahwe, denn er ist gütig; / Ewig währet ja seine Huld.

2 Vem kan uttala HERRENS väldiga gärningar och förkunna allt hans lov?

Wer kann gebührend von Jahwes Taten reden / Und all seinen Ruhm erschöpfend verkünden?

3 Saliga äro de som akta på vad rätt är, de som alltid öva rättfärdighet.

Heil denen, die das Gesetz befolgen, / Die Gerechtigkeit üben zu jeder Zeit!

4 Tänk på mig, HERRE, efter din nåd mot ditt folk, besök mig med din frälsning,

Gedenke mein, o Jahwe! / Auch mir schenk die Huld, die dein Volk erfährt! / Auch mich sieh an, wenn du ihm hilfst!

5 så att jag med lust får se dina utvaldas lycka, glädja mig med ditt folks glädje, berömma mig med din arvedel.

Dann schau ich mit Lust deiner Erwählten Glück, / Dann teil ich die Freude deines Volks / Und darf mich rühmen mit deinem Erbe.

6 Vi hava syndat likasom våra fäder, vi hava gjort illa, vi hava varit ogudaktiga.

Wir haben gesündigt gleich unsern Vätern, / Haben gottlos gehandelt, gefrevelt.

7 Våra fäder i Egypten aktade icke på dina under; de tänkte icke på dina många nådegärningar, utan voro gensträviga vid havet, invid Röda havet.

Unsre Väter in Ägypten achteten nicht deiner Wunder, / Gedachten nicht deiner Gnadenfülle, / Sondern waren widerspenstig am Meer, am Schilfmeer.

8 Men han frälste dem för sitt namns skull, för att göra sin makt kunnig.

Er aber rettete sie um seines Namens willen, / Um seine Macht zu beweisen.

9 Han näpste Röda havet, så att det blev torrt, och förde dem genom djupen såsom genom en öken.

Er schalt das Schilfmeer, da ward es trocken. / In den Fluten ließ er sie ziehn wie auf blachem Feld.

10 Han frälste dem från deras motståndares hand och förlossade dem ifrån fiendens hand.

So befreite er sie aus des Hassers Hand / Und erlöste sie aus des Feindes Gewalt.

11 Vattnet övertäckte deras ovänner; icke en enda av dem blev kvar.

Die Wasser bedeckten ihre Bedränger: / Nicht einer von ihnen blieb übrig.

12 Då trodde de på hans ord, då sjöngo de hans lov.

Da vertrauten sie auf seine Worte, / Sie sangen seinen Ruhm.

13 Men snart glömde de hans gärningar, de förbidade icke hans råd.

Doch schnell vergaßen sie seine Taten, / Warteten nicht, daß sein Rat sich erfülle.

14 De grepos av lystnad i öknen och frestade Gud i ödemarken.

Sondern lüstern wurden sie in der Wüste / Und versuchten Gott in der Öde.

15 Då gav han dem vad de begärde, men sände tärande sjukdom över dem.

Da erfüllte er wohl ihr Verlangen, / Aber dann sandte er ihnen Krankheit zu.

16 Och de upptändes av avund mot Mose i lägret, mot Aron, HERRENS helige.

Sie waren auch neidisch auf Mose im Lager, / Auf Aaron, Jahwes Geweihten.

17 Men jorden öppnade sig och uppslukade Datan och övertäckte Abirams hop.

Da tat sich die Erde auf: sie verschlang Datan / Und bedeckte die Rotte Abirams.

18 Och eld begynte brinna i deras hop, en låga brände upp de ogudaktiga.

Feuer ergriff ihre Rotte, / Die Flamme verzehrte die Frevler.

19 De gjorde en kalv vid Horeb och tillbådo ett gjutet beläte;

Sie machten ein Kalb am Horeb / Und beteten dann dies Gußbild an.

20 sin ära bytte de bort mot bilden av en oxe, som äter gräs.

Ihres Gottes Herrlichkeit gaben sie hin / Für das Bild eines Stieres, der Gras frißt.

21 De glömde Gud, sin frälsare, som hade gjort så stora ting i Egypten,

Sie hatten Gott, ihren Retter, vergessen, / Der Großes getan in Ägypten,

22 så underbara verk i Hams land, så fruktansvärda gärningar vid Röda havet.

Wunder im Lande Hams, / Erstaunliche Dinge am Schilfmeer.

23 Då hotade han att förgöra dem; men Mose, den man som han hade utvalt, trädde fram såsom medlare inför honom till att avvända hans vrede, så att den icke skulle fördärva.

Er wollte sie schon vertilgen: / Doch da trat Mose, sein Auserwählter, vor ihm in den Riß, / Um seine Zornglut abzuwenden, / Daß er sie nicht verderbe.

24 De föraktade det ljuvliga landet och trodde icke på hans ord.

Sie verschmähten das köstliche Land, / Sie trauten seiner Verheißung nicht,

25 De knorrade i sina tält och lyssnade icke till HERRENS röst.

Sondern murrten in ihren Zelten, / Gehorchten nicht Jahwes Stimme.

26 Då lyfte han upp sin hand mot dem och svor att slå ned dem i öknen,

Da hub er auf seine Hand und schwur, / Sie niederzuschlagen in der Wüste,

27 att slå ned deras barn ibland hedningarna och förströ dem i länderna.

Ihre Nachkommen unter die Völker zu werfen, / Sie zu zerstreuen in die Länder.

28 Och de slöto sig till Baal-Peor och åto det som var offrat åt döda.

Sie hängten sich an den Baal Peôr / Und aßen Opfer für Tote.

29 De förtörnade Gud med sina gärningar, och en hemsökelse bröt in över dem.

So reizten sie ihn mit ihrem Tun. / Da riß unter ihnen ein Sterben ein.

30 Men Pinehas trädde fram och skipade rätt, och så upphörde hemsökelsen;

Nun aber trat Pinehas auf und hielt Gericht: / Da ward der Plage Einhalt getan.

31 det vart honom räknat till rättfärdighet från släkte till släkte, för evig tid.

Das ward ihm gerechnet zur Gerechtigkeit / Für alle Geschlechter, für immer.

32 De förtörnade honom ock vid Meribas vatten, och det gick Mose illa för deras skull.

Sie erzürnten ihn weiter am Haderwasser, / Und übel ging's Mose um ihretwillen.

33 Ty de voro gensträviga mot hans Ande, och han talade obetänksamt med sina läppar.

Denn sie hatten seinem Geist widerstrebt, / So daß ihm unbedachte Worte entfuhren.

34 De förgjorde icke de folk om vilka HERREN hade givit dem befallning,

Sie vertilgten auch nicht die Völker, / Wie ihnen Jahwe geboten hatte.

35 utan beblandade sig med hedningarna och lärde sig deras gärningar.

Sondern sie ließen sich ein mit den Heiden / Und nahmen an ihrem Treiben teil:

36 De tjänade deras avgudar, och dessa blevo dem till en snara.

Sie dienten ihren Götzen, / Die wurden ihnen zum Fallstrick.

37 Och de offrade sina söner och döttrar till offer åt onda andar.

Sie opferten ihre Söhne / Und ihre Töchter den bösen Geistern.

38 Ja, de utgöto oskyldigt blod, sina söners och döttrars blod och offrade dessa åt Kanaans avgudar; och landet vart ohelgat genom blodskulder.

So vergossen sie schuldlos Blut, / Das Blut ihrer Söhne und Töchter, / Die sie opferten Kanaans Götzen, / Daß das Land durch Blutschuld entweiht ward.

39 Så blevo de orena genom sina gärningar och betedde sig trolöst i sina verk.

So wurden sie unrein durch ihr Tun / Und fielen von Gott durch ihr Treiben ab.

40 Då upptändes HERRENS vrede mot hans folk, och hans arvedel blev honom en styggelse.

Da entbrannte Jahwes Zorn wider sein Volk, / Er fühlte Abscheu gegen sein Erbe.

41 Och han gav dem i hedningars hand, så att de som hatade dem fingo råda över dem.

Drum gab er sie in der Heiden Hand, / Daß ihre Hasser über sie herrschten.

42 Deras fiender trängde dem, och de blevo kuvade under deras hand.

Ihre Feinde bedrängten sie, / Sie mußten sich beugen ihrer Gewalt.

43 Många gånger räddade han dem, men de voro gensträviga i sin egenvilja och förgingos så genom sin missgärning.

Oftmals zwar befreite er sie, / Doch in Eigensinn lehnten sie sich auf: / Drum gingen sie unter in ihrer Schuld.

44 Men han såg till dem i deras nöd, när han hörde deras rop.

Er aber sah gnädig auf ihre Not, / Als er ihr lautes Schrein vernahm.

45 Och han tänkte, dem till fromma, på sitt förbund och ömkade sig efter sin stora nåd.

Da gedachte er ihnen an seinen Bund / Und hatte Mitleid in großer Huld.

46 Och han lät dem finna barmhärtighet inför alla dem som hade fört dem i fångenskap.

Er ließ sie Erbarmen finden / Bei allen, die sie ins Elend geführt.

47 Fräls oss, HERRE, vår Gud, och församla oss från hedningarna, så att vi få prisa ditt heliga namn och berömma oss av ditt lov.

Hilf uns, Jahwe, unser Gott, / Und sammle uns aus den Heiden! / Dann wollen wir danken deinem heiligen Namen, / Uns glücklich preisen, dich zu loben.

48 Lovad vare HERREN, Israels Gud, från evighet till evighet! Och allt folket säge: »Amen, Halleluja!»

Gepriesen sei Jahwe, Israels Gott, / Von Ewigkeit zu Ewigkeit! / Und alles Volk spreche: / "Ja wahrlich! Lobt Jah!"