Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Blagosiljaj, dušo moja, Gospoda! Gospode, Bože moj, velik si veoma, obukao si se u velièanstvo i krasotu.
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
Obukao si svjetlost kao haljinu, razapeo nebo kao šator;
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
Vodom si pokrio dvorove svoje, oblake naèinio si da su ti kola, ideš na krilima vjetrnijem.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
Èiniš vjetrove da su ti anðeli, plamen ognjeni da su ti sluge.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Utvrdio si zemlju na temeljima njezinim, da se ne pomjesti va vijek vijeka.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Bezdanom kao haljinom odjenuo si je; na gorama stoje vode.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
Od prijetnje tvoje bježe, od gromovnoga glasa tvojega teku.
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
Izlaze na gore i slaze u doline, na mjesto koje si im utvrdio.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Postavio si meðu, preko koje ne prelaze, i ne vraæaju se da pokriju zemlju.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
Izveo si izvore po dolinama, izmeðu gora teku vode.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
Napajaju sve zvijeri poljske; divlji magarci gase žeðu svoju.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Na njima ptice nebeske žive; kroz grane razliježe se glas njihov.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Napajaš gore s visina svojih, plodima djela tvojih siti se zemlja.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
Daješ te raste trava stoci, i zelen na korist èovjeku, da bi izvodio hljeb iz zemlje.
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
I vino veseli srce èovjeku, i lice se svijetli od ulja, i hljeb srce èovjeku krijepi.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Site se drveta Božija, kedri Livanski, koje si posadio.
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
Na njima ptice viju gnijezda; stanak je rodin na jelama.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
Gore visoke divokozama, kamen je utoèište zeèevima.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Stvorio si mjesec da pokazuje vremena, sunce poznaje zapad svoj.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Stereš tamu, i biva noæ, po kojoj izlazi sve zvijerje šumsko;
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
Lavovi rièu za plijenom, i traže od Boga hrane sebi.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
Sunce grane, i oni se sakrivaju i liježu u lože svoje.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Izlazi èovjek na posao svoj, i na rad svoj do veèera.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
Kako je mnogo djela tvojih, Gospode! Sve si premudro stvorio; puna je zemlja blaga tvojega.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
Gle, more veliko i široko, tu gmižu bez broja, životinja mala i velika;
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
Tu laðe plove, krokodil, kojega si stvorio da se igra po njemu.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
Sve tebe èeka, da im daješ piæu na vrijeme.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Daješ im, primaju; otvoriš ruku svoju, site se dobra.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Odvratiš lice svoje, žaloste se; uzmeš im duh, ginu, i u prah svoj povraæaju se.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Pošlješ duh svoj, postaju, i ponavljaš lice zemlji.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Slava Gospodu uvijek; nek se veseli Gospod za djela svoja!
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
On pogleda na zemlju, i ona se trese; dotakne se gora, i dime se.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Pjevaæu Gospodu za života svojega; hvaliæu Boga svojega dok sam god.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
Neka mu bude mila besjeda moja! veseliæu se o Gospodu.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Neka nestane grješnika sa zemlje, i bezbožnika neka ne bude više! Blagosiljaj, dušo moja, Gospoda! Aliluja!
