Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Teici To Kungu, mana dvēsele! Kungs, mans Dievs, Tu esi ļoti liels, ar augstību un godību aptērpies.
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
Tu ģērbies gaišumā kā apģērbā; tu izklāj debesis kā telti.
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
Tu ūdeņus augstībā sev lieci par grīdu, tu dari padebešus par saviem ratiem, tu staigā uz vēja spārniem.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
Tu dari vējus par Saviem eņģeļiem un uguns liesmas par Saviem sulaiņiem.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Zemi Tu esi dibinājis uz viņas pamatiem, ka tā nešaubās ne mūžam.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Ar jūras dziļumiem Tu to apsedzis kā ar apģērbu, ūdeņi stāvēja pār kalniem.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
No Taviem draudiem tie bēga, no Tava pērkona tie steidzās projām;
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
Kalni cēlās un lejas nogrima tai vietā, ko Tu tām biji licis.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Tu esi licis robežas, tās tie (ūdeņi) nepārkāps un zemi vairs neapklās.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
Tu izvadi avotus pa ielejām, ka tie tek starp kalniem.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
Tie dzirdina visus lauka zvērus, tur atdzeras meža ēzeļi.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Pie tiem mīt debesputni, zaros tie dzied.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Tu slapini kalnus no augšienes; ar augļiem, ko Tu radi, zeme top piepildīta.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
Tu liec zālei augt priekš lopiem un sējai cilvēkam par labu, lai nāk maize no zemes
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
Un vīns, kas iepriecina cilvēka sirdi, ka viņa vaigs top skaistāks nekā no eļļas, un ka maize spēcina cilvēka sirdi.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Tā Kunga koki top papilnam slacināti, ciedra koki uz Lībanus, ko Viņš ir dēstījis.
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
Tur putni dara ligzdas un stārķi dzīvo uz priedēm.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
Augstie kalni ir priekš mežu kazām, klintis kalna āpšiem par patvērumu.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Tu esi darījis mēnesi laikmetiem, saule zin savu noiešanu.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Tu dari tumsu, ka nakts metās; tad kustās visi meža zvēri.
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
Jaunie lauvas rūc pēc laupījuma, meklēdami savu barību no Dieva.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
Un kad saule lec, tad tie atkal aizbēg un apguļas savās alās.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Tad cilvēks iziet pie sava darba, pie sava lauka darba līdz vakaram.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
Cik lieli ir Tavi darbi, ak Kungs! Tos visus Tu esi darījis ar gudrību, - zeme ir Tava padoma pilna.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
Redzi, jūra, liela un plata uz abējām pusēm! Tur mudžēt mudž neskaitāmā pulkā visādi zvēri, lieli, mazi.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
Tur iet lielas laivas un Levijatans, ko Tu esi radījis, tur dzīvoties.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
Tie visi uz Tevi gaida, ka Tu tiem barību dodi savā laikā.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Kad Tu tiem dod, tad tie salasa; kad Tu Savu roku atveri, tad tie ar labumu top pieēdināti.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Tu apslēpi Savu vaigu, tad tie iztrūkstas; Tu atņem viņiem dvašu, tad tie mirst un paliek atkal par pīšļiem.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Tu sūti Savu Garu, tad tie top radīti, un Tu atjauno zemes ģīmi.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Tā Kunga godība paliek mūžīgi; Tas Kungs priecājās par Saviem darbiem.
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
Viņš uzlūko zemi, tad tā dreb; Viņš aizskar kalnus, tad tie kūp.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Es dziedāšu Tam Kungam, kamēr es dzīvoju; es slavēšu savu Dievu ar dziesmām, kamēr šeit esmu.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
Manas domas Viņam lai patīk; es priecāšos iekš Tā Kunga.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Grēcinieki no zemes lai izzūd un bezdievīgo lai vairs nav. Teici To Kungu, mana dvēsele, Alleluja.
