Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Ipsi David. Benedic anima mea Domino: Domine Deus meus magnificatus es vehementer. Confessionem, et decorem induisti:
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
amictus lumine sicut vestimento: Extendens cælum sicut pellem:
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
qui tegis aquis superiora eius. Qui ponis nubem ascensum tuum: qui ambulas super pennas ventorum.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
Qui facis angelos tuos, spiritus: et ministros tuos ignem urentem.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Qui fundasti terram super stabilitatem suam: non inclinabitur in sæculum sæculi.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Abyssus, sicut vestimentum, amictus eius: super montes stabunt aquæ.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
Ab increpatione tua fugient: a voce tonitrui tui formidabunt.
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
Ascendunt montes: et descendunt campi in locum, quem fundasti eis.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Terminum posuisti, quem non transgredientur: neque convertentur operire terram.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
Qui emittis fontes in convallibus: inter medium montium pertransibunt aquæ.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
Potabunt omnes bestiæ agri: expectabunt onagri in siti sua.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Super ea volucres cæli habitabunt: de medio petrarum dabunt voces.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Rigans montes de superioribus suis: de fructu operum tuorum satiabitur terra:
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
Producens fœnum iumentis, et herbam servituti hominum: Ut educas panem de terra:
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
et vinum lætificet cor hominis: Ut exhilaret faciem in oleo: et panis cor hominis confirmet.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Saturabuntur ligna campi, et cedri Libani, quas plantavit:
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
illic passeres nidificabunt. Herodii domus dux est eorum:
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
montes excelsi cervis: petra refugium herinaciis.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Fecit lunam in tempora: sol cognovit occasum suum.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Posuisti tenebras, et facta est nox: in ipsa pertransibunt omnes bestiæ silvæ.
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
Catuli leonum rugientes, ut rapiant, et quærant a Deo escam sibi.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
Ortus est sol, et congregati sunt: et in cubilibus suis collocabuntur.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Exibit homo ad opus suum: et ad operationem suam usque ad vesperum.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
Quam magnificata sunt opera tua Domine! omnia in sapientia fecisti: impleta est terra possessione tua.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
Hoc mare magnum, et spatiosum manibus: illic reptilia, quorum non est numerus. Animalia pusilla cum magnis:
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
illic naves pertransibunt. Draco iste, quem formasti ad illudendum ei:
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
omnia a te expectant ut des illis escam in tempore.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Dante te illis, colligent: aperiente te manum tuam, omnia implebuntur bonitate.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Avertente autem te faciem, turbabuntur: auferes spiritum eorum, et deficient, et in pulverem suum revertentur.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Emittes Spiritum tuum, et creabuntur: et renovabis faciem terræ.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Sit gloria Domini in sæculum: lætabitur Dominus in operibus suis:
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
Qui respicit terram, et facit eam tremere: qui tangit montes, et fumigant.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Cantabo Domino in vita mea: psallam Deo meo quamdiu sum.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
Iucundum sit ei eloquium meum: ego vero delectabor in Domino.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Deficiant peccatores a terra, et iniqui ita ut non sint: benedic anima mea Domino.
