Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Yabi Ubangiji, ya raina. Ya Ubangiji Allahna, kana da girma ƙwarai; kana saye da daraja da ɗaukaka.
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
Ubangiji ya naɗe kansa da haske kamar riga ya shimfiɗa sammai kamar tenti
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
ya kafa ginshiƙan ɗakin samansa a kan ruwaye. Ya maido da gizagizai suka zama keken yaƙinsa yana hawa a kan fikafikan iska.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
Ya mai da iska suka zama’yan saƙonsa harsunan wuta kuma bayinsa.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Ya kafa duniya a kan tussanta; ba za a iya matsar da ita ba.
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
Ka rufe ta da zurfi kamar da riga ruwaye sun tsaya a bisa duwatsu.
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
Amma a tsawatawarka ruwaye suka gudu da jin ƙarar tsawanka suka ruga da gudu;
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
suka gudu a bisa duwatsu, suka gangara zuwa cikin kwaruruka, zuwa wurin da ka shirya musu.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Ka kafa iyakar da ba a iya tsallakawa; ba za su ƙara rufe duniya ba.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
Ya sa maɓulɓulai suka zuba ruwa cikin kwaruruka; yana gudu tsakanin duwatsu.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
Suna ba da ruwa ga dukan namun jeji; jakunan jeji suna kashe ƙishirwansu.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Tsuntsaye sarari suna sheƙunansu kusa da ruwan; suna rera cikin rassa.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Yana wa duwatsu banruwa daga ɗakinsa na sama; ƙasa tana ƙoshiya da amfanin aikinsa.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
Yana sa ciyawa tă yi girma saboda shanu, tsire-tsire domin mutum ya nome, suna fid da abinci daga ƙasa,
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
ruwan inabi yakan sa zuciyar mutum tă yi murna, mai kuwa yakan sa fuska tă yi haske, abinci kuma da yake riƙe zuciyarsa.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Ana yi wa itatuwan Ubangiji banruwa sosai, al’ul na Lebanon da ya shuka.
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
A can tsuntsaye suke sheƙunnansu; shamuwa tana da gidanta a itatuwan fir.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
Manyan duwatsu na awakin jeji ne; tsagaggun duwatsun mafaka ne ga rema.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Wata ne ke ƙididdigar lokuta, rana kuma ta san sa’ad da za tă fāɗi.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Ka yi duhu, sai ya zama dare, sai dukan namun jeji a kurmi suka fito a maƙe.
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
Zakoki sun yi ruri sa’ad da suke farauta suna kuma neman abincinsu daga Allah.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
Rana ta fito, sai suka koma shiru; suka koma suka kwanta a kogwanninsu.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Mutum yakan tafi aikinsa, zuwa wurin aikinsa har yamma.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
Ina misalin yawan aikinka, ya Ubangiji! Cikin hikima ka yi su duka; duniya ta cika da halittunka.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
Akwai teku, babba da kuma fāɗi, cike da halittun da suka wuce ƙirga, abubuwa masu rai babba da ƙarami.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
A can jiragen ruwa suna kai komo, kuma dodon ruwan da ka yi, yă yi wasa a can.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
Waɗannan duka suna dogara gare ka don ka ba su abincinsu a daidai lokaci.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Sa’ad da ba su da shi, sai su tattara shi; sa’ad da ka buɗe hannunka, sukan ƙoshi da abubuwa masu kyau.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Sa’ad da ka ɓoye fuskarka, sai su razana; sa’ad da ka ɗauke numfashinsu, sai su mutu su kuma koma ga ƙura.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Sa’ad da ka aika da Ruhunka, sai su halittu, su kuma sabunta fuskar duniya.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Bari ɗaukakar Ubangiji ta dawwama har abada; bari Ubangiji yă yi farin ciki cikin aikinsa,
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
shi wanda ya dubi duniya, sai ta razana, wanda ya taɓa duwatsu, sai suka yi hayaƙi.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Zan rera ga Ubangiji dukan raina; zan rera yabo ga Allahna muddin ina raye.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
Bari tunanina yă gamshe shi, yayinda nake farin ciki a cikin Ubangiji.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Amma bari masu zunubi su ɓace daga duniya mugaye kuma kada a ƙara ganinsu. Yabi Ubangiji, ya raina. Yabi Ubangiji.
