Psaltaren 104
1 Lova HERREN, min själ. HERRE, min Gud, du är hög och stor, i majestät och härlighet är du klädd.
Blagoslivljaj Jahvu, dušo moja, Jahve, Bože moj, silno si velik! Odjeven veličanstvom i ljepotom,
2 Du höljer dig i ljus såsom i en mantel, du spänner ut himmelen såsom ett tält;
svjetlošću ogrnut kao plaštem! Nebo si razapeo kao šator,
3 du timrar på vattnen dina salar, molnen gör du till din vagn, och du far fram på vindens vingar.
na vodama sagradio dvorove svoje. Od oblaka praviš kola svoja, na krilima vjetrova putuješ.
4 Du gör vindar till dina sändebud, eldslågor till dina tjänare.
Vjetrove uzimaš za glasnike, a žarki oganj za slugu svojega.
5 Du grundade jorden på hennes fästen, så att hon icke vacklar till evig tid.
Zemlju si stavio na stupove njene: neće se poljuljati u vijeke vjekova,
6 Med djupet betäckte du henne såsom med en klädnad; uppöver bergen stodo vattnen.
pokrio si je vodama bezdanim k'o haljinom, iznad bregova stajahu vode;
7 Men för din näpst flydde de; för ljudet av ditt dunder hastade de undan.
na tvoju se prijetnju povukoše, od tvoje grmljavine zadrhtaše.
8 Berg höjde sig, och dalar sänkte sig, på den plats som du hade bestämt för dem.
Bregovi se digoše, doline spustiše na mjesto koje si im odredio.
9 En gräns satte du, som vattnen ej fingo överskrida, så att de icke åter skulle betäcka jorden.
Odredio si granicu koju ne smiju prijeći, da opet ne pokriju zemlju.
10 Du lät källor flyta fram i dalarna, mellan bergen togo de sin väg.
Izvore svraćaš u potoke što žubore među brdima.
11 De vattna alla markens djur, vildåsnorna släcka i dem sin törst.
Oni poje sve živine poljske, divlji magarci žeđ gase u njima.
12 Vid dem bo himmelens fåglar, från trädens grenar höja de sin röst.
Uz njih se gnijezde ptice nebeske i pjevaju među granama.
13 Du vattnar bergen från dina salar, jorden mättas av den frukt du skapar.
Ti natapaš bregove iz dvorova svojih, zemlja se nasićuje plodom tvojih ruku.
14 Du låter gräs skjuta upp för djuren och örter till människans tjänst. Så framalstrar du bröd ur jorden
Ti daješ te niče trava za stoku i bilje na korist čovjeku da izvede kruh iz zemlje
15 och vin, som gläder människans hjärta; så gör du hennes ansikte glänsande av olja, och brödet styrker människans hjärta.
i vino što razvedruje srce čovječje; da uljem lice osvježi i da kruh okrijepi srce čovjeku.
16 HERRENS träd varda ock mättade, Libanons cedrar, som han har planterat;
Stabla se Jahvina napajaju hranom, cedri libanonski koje on zasadi.
17 fåglarna bygga där sina nästen, hägern gör sitt bo i cypresserna.
Ondje se ptice gnijezde, u čempresu dom je rodin.
18 Stenbockarna hava fått de höga bergen, klyftorna är klippdassarnas tillflykt.
Visoki bregovi daju kozorogu a pećine jazavcu sklonište.
19 Du gjorde månen till att bestämma tiderna; solen vet stunden då den skall gå ned.
Ti si stvorio mjesec da označuje vremena i sunce znade kada ima zaći.
20 Du sänder mörker, och det bliver natt; då komma alla skogens djur i rörelse,
Kad razastreš tmine i noć se spusti, tad se šuljaju u njoj životinje šumske.
21 de unga lejonen ryta efter rov och begära sin föda av Gud.
Lavići riču za plijenom i od Boga hranu traže.
22 Solen går upp; då draga de sig tillbaka och lägga sig ned i sina kulor.
Kad sunce ograne, nestaju i liježu na ležaje.
23 Människan går då ut till sin gärning och till sitt arbete intill aftonen.
Tad čovjek izlazi na dnevni posao i na rad do večeri.
24 Huru mångfaldiga äro icke dina verk, o HERRE! Med vishet har du gjort dem alla. Jorden är full av vad du har skapat.
Kako su brojna tvoja djela, o Jahve! Sve si to mudro učinio: puna je zemlja stvorenja tvojih.
25 Se ock havet, det stora ock vida: ett tallöst vimmel rör sig däri, djur både stora och små.
Eno mora, velika i široka, u njemu vrve gmazovi bez broja, životinje male i velike.
26 Där gå skeppen sin väg fram, Leviatan, som du har skapat att leka däri.
Onud prolaze nemani, Levijatan kojeg stvori da se igra u njemu.
27 Alla vänta de efter dig, att du skall giva dem deras mat i rätt tid.
I sva ova bića željno čekaju da ih nahraniš na vrijeme.
28 Du giver dem, då samla de in; du upplåter din hand, då varda de mättade med goda håvor.
Daješ li im, tada sabiru: otvaraš li ruku, nasite se dobrima.
29 Du fördöljer ditt ansikte, då förskräckas de; du tager bort deras ande, då förgås de och vända åter till sitt stoft igen.
Sakriješ li lice svoje, tad se rastuže; ako dah im oduzmeš, ugibaju i opet se u prah vraćaju.
30 Du sänder ut din ande, då varda de skapade, och du förnyar jordens anlete.
Pošalješ li dah svoj, opet nastaju, i tako obnavljaš lice zemlje.
31 HERRENS ära förblive evinnerligen; må HERREN glädja sig över sina verk,
Neka dovijeka traje slava Jahvina: nek' se raduje Jahve u djelima svojim!
32 han som skådar på jorden, och hon bävar, han som rör vid bergen, och de ryka.
On pogleda zemlju i ona se potrese, dotakne bregove, oni se zadime.
33 Jag vill sjunga till HERRENS ära, så länge jag lever; jag vill lovsjunga min Gud, så länge jag är till.
Pjevat ću Jahvi dokle god živim, svirat ću Bogu svome dokle god me bude.
34 Mitt tal behage honom väl; må jag själv få glädja mig i HERREN.
Bilo mu milo pjevanje moje! Ja ću se radovati u Jahvi.
35 Men må syndare försvinna ifrån jorden och inga ogudaktiga mer vara till. Lova HERREN, min själ Halleluja!
Nek' zločinci sa zemlje nestanu i bezbožnika nek' više ne bude! Blagoslivljaj Jahvu, dušo moja! Aleluja!
