Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

Àdúrà olùpọ́njú tí àárẹ̀ mú, tí ó sí ọkàn rẹ̀ payá níwájú Olúwa. Gbọ́ àdúrà mi, Olúwa, jẹ́ kí igbe ẹ̀bẹ̀ mi kí ó wá sí ọ̀dọ̀ rẹ.

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Má ṣe pa ojú rẹ mọ́ kúrò lọ́dọ̀ mi ní ọjọ́ tí èmi wà nínú ìpọ́njú. Dẹ etí rẹ sí mi; nígbà tí mo bá pè, dá mi lóhùn kíákíá.

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Nítorí tí ọjọ́ mi run bí èéfín; egungun mi sì jóná bí ààrò.

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Àyà mi lù, ó sì rọ bí i koríko; mo gbàgbé láti jẹ oúnjẹ mi.

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Nítorí ohùn ìkérora mi, egungun mi lẹ̀ mọ́ ẹran-ara mi.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Èmi dàbí ẹyẹ igún ní ijù: èmi dàbí òwìwí ibi ahoro.

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Èmi dìde; èmi dàbí ẹyẹ lórí ilé.

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Ní ọjọ́ gbogbo, àwọn ọ̀tá ológoṣẹ́ mi ń gàn mí; àwọn tí ń ṣe ìkanra sí mi ń fi orúkọ mi bú.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Èmi jẹ eérú gẹ́gẹ́ bí oúnjẹ mi, èmi sì da ohun mímu mi pọ̀ pẹ̀lú omijé.

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

Nítorí ìbínú ríru rẹ, nítorí ìwọ ti gbé mi sókè, ìwọ sì gbé mi ṣánlẹ̀.

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

Ọjọ́ mi dàbí òjìji àṣálẹ́ èmi sì rọ bí koríko.

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Ṣùgbọ́n ìwọ, Olúwa, ni yóò dúró láéláé; ìrántí rẹ láti ìran dé ìran.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Ìwọ ó dìde ìwọ ó sì ṣàánú fún Sioni, nítorí ìgbà àti ṣe ojúrere sí i; àkókò náà ti dé.

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Nítorí tí àwọn òkúta jẹ́ inú dídùn sí àwọn ìránṣẹ́ rẹ; wọ́n sì káàánú erùpẹ̀ rẹ.

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Àwọn kèfèrí yóò bẹ̀rù orúkọ Olúwa, gbogbo ọba ayé yóò máa bẹ̀rù ògo rẹ.

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Torí tí Olúwa yóò gbé Sioni ró, yóò farahàn nínú ògo rẹ̀.

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Yóò dáhùn àdúrà àwọn aláìní; kì yóò sì gan ẹ̀bẹ̀ wọn.

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Jẹ́ kí a kọ èyí fún ìran tí ń bọ̀, àwọn ènìyàn tí a kò tí ì dá yóò yin Olúwa:

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

“Olúwa wo ilẹ̀ láti òkè mímọ́ rẹ̀ wá láti ọ̀run wá ni ó bojú wo ayé,

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

láti gbọ́ ìrora ará túbú, láti tú àwọn tí a yàn sí ikú sílẹ̀.”

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

Kí a lè sọ orúkọ Olúwa ní Sioni àti ìyìn rẹ̀ ní Jerusalẹmu.

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

Ní ìgbà tí a kó àwọn ènìyàn àti ìjọba pọ̀ láti máa sìn Olúwa.

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Ní ipa ọ̀nà mi, ó rẹ agbára mi sílẹ̀, ó gé ọjọ́ mi kúrú.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Èmi sì wí pé: “Ọlọ́run mi, má ṣe mú mi kúrò ní agbede-méjì ọjọ́ mi; ọdún rẹ̀ ń lọ láti ìran dé ìran.

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Ní ìbẹ̀rẹ̀ ní ìwọ fi ìpìlẹ̀ ayé sọlẹ̀, ọ̀run sì jẹ́ iṣẹ́ ọwọ́ rẹ.

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Wọn yóò ṣègbé, wọn yóò parun, ṣùgbọ́n ìwọ yóò wà; gbogbo wọn ni yóò gbó bí aṣọ. Bí ẹ̀wù ni ìwọ yóò pààrọ̀ wọn wọn yóò sì di àpatì.

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Ṣùgbọ́n ìwọ wà digbí síbẹ̀, ọdún rẹ kò sì ní òpin.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Àwọn ọmọ ìránṣẹ́ rẹ̀ yóò dúró ní iwájú rẹ pẹ́; a ó sì fi ẹsẹ̀ irú-ọmọ wọn sọlẹ̀ ní iwájú rẹ.”