Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
Zayıf düşünce derdini RAB'be döken mazlumun duası Ya RAB, duamı işit, Yakarışım sana erişsin.
2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
Sıkıntılı günümde yüzünü benden gizleme, Kulak ver sesime, Seslenince yanıt ver bana hemen.
3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Çünkü günlerim duman gibi yok oluyor, Kemiklerim ateş gibi yanıyor.
4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Yüreğim kırgın yemiş ot gibi kurudu, Ekmek yemeyi bile unuttum.
5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Bir deri bir kemiğe döndüm Acı acı inlemekten.
6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Issız yerlerdeki ishakkuşunu andırıyorum, Viranelerdeki kukumav gibiyim.
7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Gözüme uyku girmiyor, Damda yalnız kalmış bir kuş gibiyim.
8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Düşmanlarım bütün gün bana hakaret ediyor, Bana dil uzatanlar adımı lanet için kullanıyor.
9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
Kızıp öfkelendiğin için Külü ekmek gibi yiyor, İçeceğime gözyaşı katıyorum. Beni kaldırıp bir yana attın.
10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
Günlerim akşam uzayan gölge gibi yitmekte, Ot gibi sararmaktayım.
12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
Ama sen, sonsuza dek tahtında oturursun, ya RAB, Ünün kuşaklar boyu sürer.
13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
Kalkıp Siyon'a sevecenlik göstereceksin, Çünkü onu kayırmanın zamanıdır, beklenen zaman geldi.
14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Kulların onun taşlarından hoşlanır, Tozunu bile severler.
15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Uluslar RAB'bin adından, Yeryüzü kralları görkeminden korkacak.
16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
Çünkü RAB Siyon'u yeniden kuracak, Görkem içinde görünecek.
17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
Yoksulların duasına kulak verecek, Yalvarışlarını asla hor görmeyecek.
18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
Bunlar gelecek kuşak için yazılsın, Öyle ki, henüz doğmamış insanlar RAB'be övgüler sunsun.
19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
RAB yücelerdeki kutsal katından aşağı baktı, Göklerden yeryüzünü gözetledi,
20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
Tutsakların iniltisini duymak, Ölüm mahkûmlarını kurtarmak için.
21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
Böylece halklar ve krallıklar RAB'be tapınmak için toplanınca, O'nun adı Siyon'da, Övgüsü Yeruşalim'de duyurulacak.
22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
RAB gücümü kırdı yaşam yolunda, Ömrümü kısalttı.
24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
“Ey Tanrım, ömrümün ortasında canımı alma!” dedim. “Senin yılların kuşaklar boyu sürer!
25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
“Çok önceden attın dünyanın temellerini, Gökler de senin ellerinin yapıtıdır.
26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
Onlar yok olacak, ama sen kalıcısın. Hepsi bir giysi gibi eskiyecek. Onları bir kaftan gibi değiştireceksin, Geçip gidecekler.
27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
Ama sen hep aynısın, Yılların tükenmeyecek.
28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
Gözetiminde yaşayacak kullarının çocukları, Senin önünde duracak soyları.”
