Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
Gospode! èuj molitvu moju, i vika moja nek izaðe preda te.
2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
Nemoj odvratiti lica svojega od mene; u dan kad sam u nevolji prigni k meni uho svoje, u dan kad te prizivam, pohitaj, usliši me.
3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Jer proðoše kao dim dani moji, kosti moje kao topionica ogorješe.
4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Pokošeno je kao trava i posahlo srce moje, da zaboravih jesti hljeb svoj.
5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Od uzdisanja mojega prionu kost moja za meso moje.
6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Postadoh kao gem u pustinji; ja sam kao sova na zidinama.
7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Ne spavam, i sjedim kao ptica bez druga na krovu.
8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Svaki dan ruže me neprijatelji moji, i koji su se pomamili na mene, mnom se uklinju.
9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
Jedem pepeo kao hljeb, i piæe svoje rastvaram suzama
10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
Od gnjeva tvojega i srdnje tvoje; jer podigavši me bacio si me.
11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
Dani su moji kao sjen, koji prolazi, i ja kao trava osuših se.
12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
A ti, Gospode, ostaješ dovijeka, i spomen tvoj od koljena do koljena.
13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
Ti æeš ustati, smilovaæeš se na Sion, jer je vrijeme smilovati se na nj, jer je došlo vrijeme;
14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Jer slugama tvojim omilje i kamenje njegovo, i prah njegov žale.
15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Tada æe se neznabošci bojati imena Gospodnjega, i svi carevi zemaljski slave njegove;
16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
Jer æe Gospod sazidati Sion, i javiti se u slavi svojoj;
17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
Pogledaæe na molitvu onijeh koji nemaju pomoæi, i neæe se oglušiti molbe njihove.
18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
Napisaæe se ovo potonjemu rodu, i narod nanovo stvoren hvaliæe Gospoda,
19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
Što je prinikao sa svete visine svoje, Gospod pogledao s neba na zemlju,
20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
Da èuje uzdisanje sužnjevo, i odriješi sinove smrtne;
21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
Da bi kazivali na Sionu ime Gospodnje i hvalu njegovu u Jerusalimu,
22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
Kad se skupe narodi i carstva da služe Gospodu.
23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
Strošio je na putu krjepost moju, skratio dane moje.
24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
Rekoh: Bože moj! nemoj me uzeti u polovini dana mojih. Tvoje su godine od koljena do koljena.
25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
Davno si postavio zemlju, i nebesa su djelo ruku tvojih.
26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
To æe proæi, a ti æeš ostati; sve æe to kao haljina ovetšati, kao haljinu promijeniæeš ih i promijeniæe se.
27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
Ali ti si taj isti i godine tvoje neæe isteæi.
28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
Sinovi æe sluga tvojih živjeti, i sjeme æe se njihovo utvrditi pred licem tvojim.
