Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

He inoi na te ngakau mamae, i a ia e pehia ana, a maringi a wai ana tana tangi ki te aroaro o Ihowa. Whakarongo ki taku inoi, e Ihowa, kia puta atu taku tangi ki a koe.

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Kaua e huna tou mata ki ahau i te ra e pouri ai ahau; whakatitahatia mai tou taringa ki ahau: hohoro te whakahoki kupu mai ki ahau i te ra e karanga ai ahau.

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Ka memeha hoki oku ra ano he paoa: ka kaia oku wheua ano he motumotu.

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Kua pakia toku ngakau, kua memenge, ano he tarutaru; i wareware ai ahau ki te kai i taku taro.

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Piri tonu oku iwi ki toku kiri i toku reo aue.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

He rite ahau ki te matuku i te koraha, ki te koukou i te wahi mokemoke.

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Mataara tonu ahau; toku rite kei te pihoihoi mokemoke i runga i te tuanui.

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

E tawai ana oku hoariri ki ahau i te ra roa; ko te hunga e porangirangi ana mai ki ahau, ko ahau ta ratou oati.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Kainga ana e ahau te pungarehu ano he taro: whakananua iho toku wai inu ki te roimata.

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

I tou riri hoki, i tou weriweri; nau hoki ahau i hapai ake, a taia atu ano ahau e koe.

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

He rite oku ra ki te atarangi e whakawairua kau ana: a kua memenge ahau ano he tarutaru.

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Ko koe ia, e Ihowa, ka mau tonu ake ake, ka maharatia ano koe e nga whakatupuranga katoa.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Tera koe e whakatika, e aroha ki a Hiona; kua taka mai hoki te wa, ae ra, te tino wa, hei atawhainga i a ia.

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

E manakohia ana hoki e au pononga ona kohatu, e awangawanga ana ki tona puehu.

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Penei ka wehingia te ingoa o Ihowa e nga tauiwi, tou kororia hoki e nga kingi katoa o te whenua.

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Na Ihowa hoki i hanga a Hiona, kua kitea ia i tona kororia.

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Kua tahuri ia ki te inoi a te rawakore: kihai i whakahawea ki ta ratou inoi.

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Ka tuhituhia tenei mo to muri whakatupuranga: a ka whakamoemiti ki a Ihowa te iwi meake hanga.

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Mona i titiro iho i te tiketike o tona wahi tapu: i titiro iho a Ihowa i te rangi ki te whenua;

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Ki te whakarongo ki te aue a te herehere, ki te wewete i te hunga kua motuhia mo te mate;

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

Kia whakapuakina ai te ingo o Ihowa i Hiona, me te whakamoemiti ki a ia i Hiruharama;

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

I te huihuinga o nga iwi, o nga kingitanga, ki te mahi ki a Ihowa.

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Whakangoikoretia iho e ia toku kaha i te ara: kua torutoru i a ia oku ra.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

I mea ahau, E toku Atua, kaua ahau e tangohia i waenganui o oku ra: kei nga whakatupuranga katoa ou tau.

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Nonamata te whenua i whakaturia ai e koe, a he mahi nga rangi na ou ringa.

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Ko era e hemo atu, ko koe ia e mau tonu: ae ra, ka tawhitotia katoatia me he weweru; ka whakaputaia ketia ratou e koe ano he kakahu, a ka whakaputaia ketia.

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Ko koe ia, ko koe tonu, kahore hoki he mutunga o ou tau.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Ka whai nohoanga nga tama a au pononga, ka pumau o ratou uri ki tou aroaro.