Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
Oratio pauperis, cum anxius fuerit, et in conspectu Domini effuderit precem suam. Domine, exaudi orationem meam, et clamor meus ad te veniat.
2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
Non avertas faciem tuam a me: in quacumque die tribulor, inclina ad me aurem tuam; in quacumque die invocavero te, velociter exaudi me.
3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Quia defecerunt sicut fumus dies mei, et ossa mea sicut cremium aruerunt.
4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Percussus sum ut fœnum, et aruit cor meum, quia oblitus sum comedere panem meum.
5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
A voce gemitus mei adhæsit os meum carni meæ.
6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Similis factus sum pellicano solitudinis; factus sum sicut nycticorax in domicilio.
7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Vigilavi, et factus sum sicut passer solitarius in tecto.
8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Tota die exprobrabant mihi inimici mei, et qui laudabant me adversum me jurabant:
9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
quia cinerem tamquam panem manducabam, et potum meum cum fletu miscebam,
10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
a facie iræ et indignationis tuæ: quia elevans allisisti me.
11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
Dies mei sicut umbra declinaverunt, et ego sicut fœnum arui.
12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
Tu autem, Domine, in æternum permanes, et memoriale tuum in generationem et generationem.
13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
Tu exsurgens misereberis Sion, quia tempus miserendi ejus, quia venit tempus:
14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
quoniam placuerunt servis tuis lapides ejus, et terræ ejus miserebuntur.
15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Et timebunt gentes nomen tuum, Domine, et omnes reges terræ gloriam tuam:
16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
quia ædificavit Dominus Sion, et videbitur in gloria sua.
17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
Respexit in orationem humilium et non sprevit precem eorum.
18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
Scribantur hæc in generatione altera, et populus qui creabitur laudabit Dominum.
19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
Quia prospexit de excelso sancto suo; Dominus de cælo in terram aspexit:
20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
ut audiret gemitus compeditorum; ut solveret filios interemptorum:
21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
ut annuntient in Sion nomen Domini, et laudem ejus in Jerusalem:
22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
in conveniendo populos in unum, et reges, ut serviant Domino.
23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
Respondit ei in via virtutis suæ: Paucitatem dierum meorum nuntia mihi:
24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
ne revoces me in dimidio dierum meorum, in generationem et generationem anni tui.
25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
Initio tu, Domine, terram fundasti, et opera manuum tuarum sunt cæli.
26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
Ipsi peribunt, tu autem permanes; et omnes sicut vestimentum veterascent. Et sicut opertorium mutabis eos, et mutabuntur;
27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
tu autem idem ipse es, et anni tui non deficient.
28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
Filii servorum tuorum habitabunt, et semen eorum in sæculum dirigetur.
