Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

Orazione dell'afflitto, essendo angosciato, e spandendo il suo lamento davanti a Dio SIGNORE, ascolta la mia orazione, E venga il mio grido infino a te.

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Non nasconder la tua faccia da me; Nel giorno che io sono in distretta, inchina a me il tuo orecchio; Nel giorno che io grido, affrettati a rispondermi.

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Perciocchè i miei giorni son venuti meno come fumo, E le mie ossa sono arse come un tizzone.

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Il mio cuore è stato percosso come erba, Ed è seccato; Perciocchè io ho dimenticato di mangiare il mio pane.

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Le mie ossa sono attaccate alla mia carne, Per la voce de' miei gemiti.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Io son divenuto simile al pellicano del deserto; E son come il gufo delle solitudini.

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Io vegghio, e sono Come il passero solitario sopra il tetto. I miei nemici mi fanno vituperio tuttodì;

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Quelli che sono infuriati contro a me fanno delle esecrazioni di me.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Perciocchè io ho mangiata la cenere come pane, Ed ho temperata la mia bevanda con lagrime.

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

Per la tua indegnazione, e per lo tuo cruccio; Perciocchè, avendomi levato ad alto, tu mi hai gettato [a basso].

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

I miei giorni [son] come l'ombra che dichina; Ed io son secco come erba.

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Ma tu, Signore, dimori in eterno E la tua memoria [è] per ogni età.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Tu ti leverai, tu avrai compassione di Sion; Perciocchè [egli è] tempo di averne pietà; Perciocchè il termine è giunto.

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Imperocchè i tuoi servitori hanno affezione alle pietre di essa, Ed hanno pietà della sua polvere.

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

E le genti temeranno il Nome del Signore, E tutti i re della terra la tua gloria,

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Quando il Signore avrà riedificata Sion, [Quando] egli sarà apparito nella sua gloria,

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Ed avrà volto lo sguardo all'orazione de' desolati, E non avrà sprezzata la lor preghiera.

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Ciò sarà scritto all'età a venire; E il popolo che sarà creato loderà il Signore.

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Perciocchè egli avrà riguardato dall'alto luogo della sua santità; Perciocchè il Signore avrà mirato dal cielo verso la terra;

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Per udire i gemiti de' prigioni; Per isciogliere quelli ch'erano condannati a morte;

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

Acciocchè si narri in Sion il Nome del Signore, E la sua lode in Gerusalemme.

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

Quando i popoli e i regni saranno raunati insieme, Per servire al Signore.

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Egli ha tra via abbattute le mie forze; Egli ha scorciati i miei giorni.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Io dirò: O Dio mio, non farmi trapassare al mezzo de' miei dì; I tuoi anni [durano] per ogni età.

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Tu fondasti già la terra; E i cieli [son] l'opera delle tue mani;

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Queste cose periranno, ma tu dimorerai; Ed esse invecchieranno tutte, come un vestimento; Tu le muterai come una vesta, e trapasseranno.

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Ma tu [sei sempre] lo stesso, E gli anni tuoi non finiranno giammai.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

I figliuoli de' tuoi servitori abiteranno, E la progenie loro sarà stabilita nel tuo cospetto.