Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

Addu’ar mutum mai shan wahala. Sa’ad da ya rasa ƙarfi ya kuma yi makoki a gaban Ubangiji. Ka ji addu’ata, ya Ubangiji; bari kukata ta neman taimako ta zo gare ka.

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Kada ka ɓoye fuskarka daga gare ni sa’ad da nake cikin damuwa. Ka juye kunnenka gare ni; sa’ad da na yi kira, ka amsa mini da sauri.

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Gama kwanakina sun ɓace kamar hayaƙi; ƙasusuwana suna ƙuna kamar jan wuta.

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Zuciyata ta kamu da ciwo ta kuma bushe kamar ciyawa; na manta in ci abinci.

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Saboda nishina mai ƙarfi na rame na bar ƙasusuwa kawai.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Ni kamar mujiyar jeji ne, kamar mujiya a kufai.

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Na kwanta a faɗake; na zama kamar tsuntsun da yake shi kaɗai a kan rufin ɗaki.

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Dukan yini abokan gābana suna tsokanata; waɗanda suke mini ba’a suna amfani da sunana yă zama abin la’ana.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Gama ina cin toka a matsayin abincina ina kuma gauraye abin sha nawa da hawaye

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

saboda fushinka mai girma, gama ka ɗaga ni sama ka yar a gefe.

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

Kwanakina suna kamar inuwar yamma; na bushe kamar ciyawa.

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Amma kai, ya Ubangiji, kana zaune a kursiyinka har abada; sunan da ka yi zai dawwama a dukan zamanai.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Za ka tashi ka kuma ji tausayin Sihiyona, gama lokaci ne na nuna alheri gare ta; ƙayyadadden lokacin ya zo.

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Gama duwatsunta suna da daraja ga bayinka; ƙurarta kawai kan sa su ji tausayi.

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Al’ummai za su ji tsoron sunan Ubangiji, dukan sarakunan duniya za su girmama ɗaukakarka.

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Gama Ubangiji zai sāke gina Sihiyona ya kuma bayyana a ɗaukakarsa.

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Zai amsa addu’ar marasa ƙarfi; ba zai ƙyale roƙonsu ba.

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Bari a rubuta wannan don tsara mai zuwa, cewa mutanen da ba a riga an halitta ba za su yabi Ubangiji,

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

“Ubangiji ya duba ƙasa daga wurinsa mai tsarki a bisa, daga sama ya hangi duniya,

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

don yă ji nishe-nishen’yan kurkuku yă kuma saki waɗanda aka yanke musu hukuncin mutuwa.”

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

Saboda haka za a furta sunan Ubangiji a Sihiyona yabonsa kuma a Urushalima

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

sa’ad da mutane da mulkoki suka tattaru don su yi wa Ubangiji sujada.

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Cikin rayuwata, ya karye ƙarfina; ya gajartar da kwanakina.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Sai na ce, “Kada ka ɗauke ni a tsakiyar kwanakina, ya Allah; shekarunka suna bi cikin dukan zamanai.

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

A farkon fari ka kafa tushen duniya, sammai kuma aikin hannuwanka ne.

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Za su hallaka, amma za ka ci gaba; duk za su tsufe kamar riga. Kamar riga za ka canja su za a kuwa zubar da su.

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Amma kana nan yadda kake, kuma shekarunka ba za su taɓa ƙarewa ba.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

’Ya’yan bayinka za su zauna a gabanka; zuriyarsu za su kahu a gabanka.”