Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

Gebet eines Elenden, wenn er verzagt ist und seine Klage vor dem Herrn ausschüttet. HERR, höre mein Gebet

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Verbirg dein Angesicht nicht vor mir am Tage, wo mir angst ist! Neige dein Ohr mir zu am Tage, wo ich rufe; erhöre mich eilends!

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Ach, meine Tage sind wie Rauch entschwunden und meine Gebeine wie von Brand durchglüht;

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

mein Herz ist versengt und verdorrt wie Gras, so daß ich sogar vergesse, Speise zu genießen;

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

infolge meines Ächzens und Stöhnens klebt mein Gebein mir am Fleisch.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Ich gleiche dem Wasservogel in der Wüste, bin geworden wie ein Käuzlein in Trümmerstätten;

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

ich finde keinen Schlaf und klage wie ein einsamer Vogel auf dem Dache.

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Tagtäglich schmähen mich meine Feinde; und die gegen mich toben, wünschen mir Unheil an.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Ach, Asche eß ich als Brot und mische meinen Trank mit Tränen

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

ob deinem Zorn und deinem Grimm; denn du hast mich hochgehoben und niedergeschleudert.

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

Meine Tage sind wie ein langgestreckter Schatten, und ich selbst verdorre wie Gras!

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Du aber, HERR, thronst ewiglich, und dein Gedächtnis bleibt von Geschlecht zu Geschlecht.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Du wirst dich erheben, dich Zions erbarmen, denn Zeit ist’s, Gnade an ihm zu üben: die Stunde ist da

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

- denn deine Knechte lieben Zions Steine, und Weh erfaßt sie um seinen Schutt –,

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

damit die Heiden fürchten lernen den Namen des HERRN und alle Könige der Erde deine Herrlichkeit.

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Denn der HERR hat Zion wieder aufgebaut, ist in seiner Herrlichkeit dort erschienen,

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

hat dem Gebet der Verlass’nen sich zugewandt und ihr Flehen nicht verachtet.

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Dies werde aufgeschrieben fürs kommende Geschlecht, damit das neugeschaffne Volk den HERRN lobpreise,

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

daß von seiner heiligen Höhe er herabgeschaut, daß der HERR geblickt hat vom Himmel zur Erde,

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

um das Seufzen der Gefangnen zu hören und die dem Tode Geweihten frei zu machen,

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

damit man verkünde in Zion den Namen des HERRN und seinen Ruhm in Jerusalem,

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

wenn die Völker sich allzumal versammeln und die Königreiche, um (Gott) dem HERRN zu dienen.

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Gelähmt hat er mir auf dem Wege die Kraft, hat verkürzt meine Lebenstage.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Nun fleh’ ich: »Mein Gott, raffe mich nicht hinweg in der Mitte meiner Tage, du, dessen Jahre währen für und für!«

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Vorzeiten hast du die Erde gegründet, und die Himmel sind deiner Hände Werk:

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

sie werden vergehen, du aber bleibst; sie werden alle zerfallen wie ein Gewand, wie ein Kleid wirst du sie verwandeln, und so werden sie sich wandeln.

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Du aber bleibst derselbe, und deine Jahre nehmen kein Ende.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Die Kinder deiner Knechte werden (sicher) wohnen, und ihr Geschlecht wird fest bestehen vor dir.