Psaltaren 102

1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.

Das Gebet eines Elenden, wenn er verzagt ist / und seine Klage vor Jahwe ergießt.

2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.

Jahwe, höre doch mein Gebet, / Laß meinen Notschrei zu dir dringen!

3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.

Verbirg dein Antlitz nicht vor mir, / Wenn ich in Bedrängnis bin! / O neige dein Ohr zu mir, / Wenn ich zu dir rufe. / Erhöre mich eilend!

4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.

Denn meine Tage sind wie ein Rauch vergangen, / Mein Gebein ist durchglüht wie ein Herd.

5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.

Mein Herz ist wie Gras, vom Glutwind getroffen: es ist verdorrt; / Denn ich habe sogar vergessen, mein Brot zu genießen.

6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.

Vor lautem Jammern / Klebt mein Gebein mir am Fleisch.

7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.

Ich gleiche dem Pelikan in der Wüste, / Ich bin wie ein Käuzlein in Trümmerstätten.

8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.

Nachts bin ich schlaflos wie ein Vogel, / Der einsam sitzt auf dem Dach.

9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.

Allzeit schmähen mich meine Feinde; / Die wider mich rasen, schwören bei mir.

10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,

Denn Asche hab ich als Brot gegessen / Und mein Getränk mit Tränen gemischt.

11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.

Dein Grimm und Zorn hat das bewirkt: / Du hast mich vom Boden gehoben, dann niedergeschleudert.

12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.

Meine Tage sind wie ein langer Schatten, / Und ich selbst verdorre wie Gras.

13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.

Du aber, Jahwe, wirst ewig thronen, / Dein Gedächtnis währt in allen Geschlechtern.

14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.

Du wirst dich erheben, dich Zions erbarmen. / Denn Zeit ist's, ihm Gnade zu schenken: die Stunde ist da.

15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.

Denn deine Knechte lieben seine Steine, / Und sein Schutt erfüllt sie mit Jammer.

16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,

Dann werden die Heiden Jahwes Namen fürchten / Und alle Könige der Erde deine Herrlichkeit,

17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;

Wenn Jahwe Zion hat neugebaut, / In seinem Glanze erschienen ist.

18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.

Er hat ja der Heimatlosen Gebet erhört / Und nicht verachtet ihr Flehen.

19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,

Dies soll verzeichnet werden für spätre Geschlechter. / Ein Volk, das erst noch ins Dasein tritt, / Soll Jah lobpreisen.

20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,

Denn er hat herabgeschaut von seiner heiligen Höhe, / Jahwe hat vom Himmel zur Erde geblickt,

21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,

Um der Gefangnen Seufzen zu hören, / Die dem Tode Verfallnen freizumachen,

22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,

Damit man in Zion von Jahwes Namen erzähle, / Von seinem Ruhm in Jerusalem,

23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.

Wenn die Völker alle zusammenkommen / Und die Königreiche, um Jahwe zu dienen.

24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.

Auf dem Wege hat er meine Kraft gebrochen, / Er hat meine Tage verkürzt.

25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.

Nun ruf ich: "Mein Gott, raffe mich nicht weg / In der Hälfte meiner Tage!" / Deine Jahre währen ja / Bis in die fernsten Geschlechter.

26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:

Vorzeiten hast du die Erde gegründet, / Und die Himmel sind deiner Hände Werk.

27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.

Sie werden vergehn, du aber bleibst. / Sie alle veralten wie ein Kleid. / Du wirst sie wechseln wie ein Gewand, / Und sie werden verschwinden.

28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.

Du aber bleibst immer derselbe, / Und deine Jahre werden nicht enden. Deiner Knechte Kinder werden in Ruhe wohnen, / Und ihre Nachkommen werden vor dir bestehn.