Psaltaren 102
1 Bön av en betryckt, när han försmäktar och utgjuter sitt bekymmer inför HERREN.
Kurjan rukous, kun hän on näännyksissä ja vuodattaa valituksensa Herran eteen. Herra, kuule minun rukoukseni, ja minun huutoni tulkoon sinun eteesi.
2 HERRE, hör min bön, och låt mitt rop komma inför dig.
Älä peitä minulta kasvojasi, kun minulla on ahdistus, kallista korvasi minun puoleeni. Kun minä huudan, riennä ja vastaa minulle.
3 Dölj icke ditt ansikte för mig, när jag är i nöd. Böj ditt öra till mig; när jag ropar, så skynda att svara mig.
Sillä minun päiväni ovat haihtuneet kuin savu, ja minun luitani polttaa niinkuin ahjossa.
4 Ty mina dagar hava försvunnit såsom rök, benen i min kropp äro förtorkade såsom av eld.
Sydämeni on paahtunut ja kuivunut kuin ruoho, sillä minä unhotan syödä leipääni.
5 Mitt hjärta är förbränt såsom gräs och förvissnat; ty jag förgäter att äta mitt bröd.
Äänekkäästä vaikerruksestani minun luuni tarttuvat minun nahkaani.
6 För min högljudda suckans skull tränga benen i min kropp ut till huden.
Minä olen kuin pelikaani erämaassa, olen kuin huuhkaja raunioissa.
7 Jag är lik en pelikan i öknen, jag är såsom en uggla bland ruiner.
Minä olen uneton, olen kuin yksinäinen lintu katolla.
8 Jag får ingen sömn och har blivit lik en ensam fågel på taket.
Kaiken päivää viholliseni minua häpäisevät; ne, jotka riehuvat minua vastaan, kiroavat minun nimeni kautta.
9 Hela dagen smäda mig mina fiender; de som rasa mot mig förbanna med mitt namn.
Sillä minä syön tuhkaa kuin leipää ja sekoitan juomani kyyneleillä
10 Ty jag äter aska såsom bröd och blandar min dryck med gråt,
sinun vihasi ja kiivastuksesi tähden, sillä sinä olet nostanut minut ylös ja viskannut pois.
11 för din vredes och förtörnelses skull, därför att du har gripit mig och kastat mig bort.
Minun päiväni ovat kuin pitenevä varjo, ja minä kuivun kuin ruoho.
12 Mina dagar äro såsom skuggan, när den förlänges, och jag själv förvissnar såsom gräs.
Mutta sinä, Herra, hallitset iankaikkisesti, sinun muistosi pysyy polvesta polveen.
13 Men du, o HERRE, tronar evinnerligen, och din åminnelse varar från släkte till släkte.
Nouse ja armahda Siionia, sillä aika on tehdä sille laupeus ja määrähetki on tullut.
14 Du skall stå upp och förbarma dig över Sion; se, det är tid att du bevisar det nåd; ja, stunden har kommit.
Sillä sen kivet ovat sinun palvelijoillesi rakkaat, ja sen soraläjiä heidän on sääli.
15 Ty dina tjänare hava dess stenar kära och ömka sig över dess grus.
Silloin pakanat pelkäävät Herran nimeä ja kaikki maan kuninkaat sinun kunniaasi,
16 Då skola hedningarna frukta HERRENS namn och alla jordens konungar din härlighet,
kun Herra rakentaa Siionin ja ilmestyy kunniassansa,
17 när en gång HERREN har byggt upp Sion och uppenbarat sig i sin härlighet;
kun hän kääntyy niiden rukouksen puoleen, jotka ovat kaikkensa menettäneet, eikä enää heidän rukoustansa hylkää.
18 när han har vänt sig till de utblottades bön och upphört att förakta deras bön.
Tämä kirjoitettakoon tulevalle polvelle, ja kansa, joka vastedes luodaan, on kiittävä Herraa,
19 Det skall tecknas upp för ett kommande släkte, och det folk som varder skapat skall lova HERREN,
että hän katseli pyhästä korkeudestaan, että Herra katsoi taivaasta maahan,
20 att han har blickat ned från sin heliga höjd, att HERREN har skådat från himmelen ned till jorden,
kuullaksensa vankien huokaukset, vapauttaaksensa kuoleman lapset,
21 för att höra den fångnes klagan, för att befria dödens barn,
jotta Siionissa julistettaisiin Herran nimeä ja hänen ylistystänsä Jerusalemissa,
22 på det att man i Sion må förkunna HERRENS namn och hans lov i Jerusalem,
kun kaikki kansat kokoontuvat yhteen, ja valtakunnat, palvelemaan Herraa.
23 när alla folk församlas, och alla riken, för att tjäna HERREN.
Hän on lannistanut matkalla minun voimani, on lyhentänyt minun päiväni.
24 Han har på vägen nedböjt min kraft, han har förkortat mina dagar.
Minä sanon: Jumalani, älä tempaa minua pois kesken ikääni; sinun vuotesi kestävät suvusta sukuun.
25 Jag säger: Min Gud, tag mig icke bort i mina halva dagar, du vilkens år vara från släkte till släkte.
Muinoin sinä perustit maan, ja taivaat ovat sinun käsialasi.
26 I urtiden lade du jordens grund, och himlarna äro dina händer verk:
Ne katoavat, mutta sinä pysyt, ne vanhenevat kaikki kuin vaate; sinä muutat ne, niinkuin vaatteet muutetaan, ja ne muuttuvat.
27 de skola förgås, men du förbliver, de skola alla nötas ut såsom en klädnad; du skall förvanda dem såsom man byter om sin dräkt, och de fara hän.
Mutta sinä pysyt samana, eivätkä sinun vuotesi lopu.
28 Men du är densamme, och dina år skola icke hava någon ände. Dina tjänares barn skola få bo i landet, och deras avkomma skall bestå inför dig.
Sinun palvelijaisi lapset saavat asua turvassa, ja heidän jälkeläisensä pysyvät sinun edessäsi.
