Psaltaren 10
1 Varför, HERRE, står du så långt ifrån och fördöljer dig i nödens tider?
Why standest thou afar off, O LORD? Why hidest thou thyself in times of trouble?
2 Genom de ogudaktigas övermod måste den arme lida. Må de fångas i de ränker som de hava uttänkt!
Through the haughtiness of the wicked the poor are in distress; They are caught in the wiles which are contrived for them.
3 Ty den ogudaktige berömmer sig av sin själs lystnad, och den rovgirige talar förgripligt och föraktar HERREN.
The wicked boasteth of his heart's desire; The rapacious renounceth and contemneth Jehovah.
4 Den ogudaktige säger i sitt högmod: »Han frågar icke därefter.» »Det finnes ingen Gud», så äro alla hans tankar.
The wicked [[saith]] in his haughtiness, “He careth not!” All his thoughts are, “There is no God.”
5 Trygga äro alltid hans vägar, dina domar gå högt över hans blickar; alla sina ovänner räknar han för intet.
His course is always prosperous; Far in the heights are thy judgments from him; As for all his enemies, he puffeth at them.
6 Han säger i sitt hjärta: »Jag skall icke vackla, över mig skall i evighet ingen olycka komma.»
He saith in his heart, “I shall never fall; I shall never be in adversity.”
7 Hans mun är full av förbannelse, av svek och förtryck; hans tunga gömmer olycka och fördärv.
His mouth is full of perjury, deceit, and oppression; Mischief and injustice are upon his tongue.
8 Han lägger sig i försåt vid gårdarna, i lönndom vill han dräpa den oskyldige; hans ögon lura på den olycklige.
He sitteth in the lurking-places of the villages; In secret places doth he murder the innocent; His eyes are secretly fixed upon the poor.
9 Han ligger i försåt på lönnligt ställe, såsom ett lejon i sitt snår, han ligger i försåt för att gripa den arme; han griper den arme, i det han drager honom in i sitt nät.
He secretly lieth in wait, like a lion in a thicket; He lieth in wait to seize upon the helpless; He catcheth the poor, drawing him into his net.
10 Han trycker sig ned, han ligger på lur, och de olyckliga falla i hans klor.
He croucheth, and lowereth himself, And the wretched fall into his paws.
11 Han säger i sitt hjärta: »Gud förgäter det, han har dolt sitt ansikte, han ser det aldrig.»
He saith in his heart, “God doth forget; He hideth his face; he doth never see it.”
12 Stå upp, HERRE; Gud, upplyft din hand, förgät icke de arma.
Arise, O LORD! O God, lift up thine hand: Forget not the distressed!
13 Varför skall den ogudaktige få förakta Gud och säga i sitt hjärta att du icke frågar därefter?
Wherefore doth the wicked contemn God, And say in his heart, “He careth not for it”?
14 Du har ju sett det, ty du giver akt på olycka och jämmer, för att taga det i din hand. Åt dig överlämnar den olycklige sin sak; du blev den faderlöses hjälpare.
Thou dost see it; yea, thou beholdest malice and oppression, And markest it upon thy hand! The poor committeth himself to thee; Thou art the helper of the fatherless.
15 Bryt sönder den ogudaktiges arm, och hemsök de ondas ogudaktighet, så att du icke mer finner den.
Break thou the arm of the unjust and wicked man; Seek out his wickedness, till thou canst find none!
16 Ja, HERREN är konung alltid och evinnerligen; hedningarna utrotas ur hans land.
Jehovah is king for ever and ever; The gentiles shall perish out of his land.
17 De ödmjukas trängtan hör du, HERRE; du gör deras hjärtan ståndaktiga; du låter ditt öra giva akt
Thou, O LORD! wilt hear the desires of the distressed; Thou wilt strengthen their hearts; Thou wilt lend a listening ear!
18 för att skaffa den faderlöse och förtryckte rätt, så att människor, komna av jord, ej längre vålla skräck. Delvis alfabetisk psalm; se Poesi i Ordförkl.
Thou wilt maintain the cause of the fatherless and the oppressed, That henceforth none may be driven from the land.
