Ordspråksboken 9
1 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
Nyansa asi ne fi; wasisi nʼafadum ason.
2 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord
Wasiesie ne nam de afra ne nsa, wato ne pon.
3 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:
Wasoma ne mmaawa, na ɔfrɛ fi kuropɔn no sorɔnsorɔmmea hɔ se,
4 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
“Momma ntetekwaafo nyinaa mmra ha!” Ɔka kyerɛ wɔn a wonni atemmu se,
5 »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.
“Mommra mmedi mʼaduan na monnom nsa a mafra no.
6 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.
Munnyaw mo ntetekwaasɛm no na mubenya nkwa; monnantew ntease akwan so.”
7 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
Nea ɔteɛteɛ ɔfɛwdifo no frɛ ahohorabɔ; na nea ɔka amumɔyɛfo anim no nya ɔyaw.
8 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
Ɛno nti, nka ɔfɛwdifo anim na ɔmmɛtan wo; ka onyansafo anim na ɔbɛdɔ wo.
9 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
Ma onyansafo akwankyerɛ na ɔbɛkɔ so ahu nyansa; kyerɛkyerɛ ɔtreneeni na ɔde bɛka nʼadesua ho.
10 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)
Awurade suro yɛ nyansa mfiase Ɔkronkronni no ho nimdeɛ yɛ ntease.
11 Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.
Me mu na wo nna bɛdɔɔso, na wɔde mfe bɛka wo nkwa ho.
12 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»
Sɛ woyɛ onyansafo a, wubenya wo nyansa so mfaso; sɛ woyɛ ɔfɛwdifo a, wo nko ara na wubehu amane.
13 En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
Ɔbea ɔkwasea yɛ ɔkasafo; onni ahohyɛso na onni nimdeɛ.
14 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,
Ɔte ne fi pon ano, na ɔte akongua a esi kuropɔn no sorɔnsorɔmmea,
15 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:
na ɔfrɛfrɛ wɔn a wotwa mu wɔ hɔ, wɔn a wɔnam wɔn kwan so tee se,
16 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
“Momma ntetekwaafo nyinaa mmra ha” ɔka kyerɛ wɔn a wonni atemmu se,
17 »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»
“Nsu a wowia no yɛ fremfrem na aduan a wodi no ahintawee no yɛ dɛ!”
