Ordspråksboken 9
1 Visheten har byggt sig ett hus, hon har huggit ut sitt sjutal av pelare.
Ũũgĩ nĩakĩte nyũmba yake; nĩaicũhĩtie itugĩ ciayo mũgwanja.
2 Hon har slaktat sin boskap, blandat sitt vin, hon har jämväl dukat sitt bord
Nĩahaarĩirie nyama, na akahaarĩria ndibei, o na akaara metha yake.
3 Sina tjänarinnor har hon utsänt och låter ropa ut sin bjudning uppe på stadens översta höjder:
Nĩatũmĩte ndungata ciake cia airĩtu nja, na nĩaretana arĩ harĩa hatũũgĩru mũno itũũra-inĩ rĩrĩa inene, akoiga atĩrĩ:
4 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
“Andũ arĩa othe matarĩ na ũũgĩ nĩmoke gũkũ!” Ningĩ akeera andũ arĩa maagĩĩte ũtaũku atĩrĩ,
5 »Kommen och äten av mitt bröd, och dricken av vinet som jag har blandat.
Ũkai mũrĩe irio ciakwa, na mũnyue ndibei ĩrĩa ndĩmũthondekeire.
6 Övergiven eder fåkunnighet, så att I fån leva, och gån fram på förståndets väg.
Tiganai na mĩthiĩre yanyu ĩtarĩ ya ũũgĩ, na nĩmũgũtũũra muoyo; cookai gũthiiaga na njĩra ya ũtaũku.
7 (Den som varnar en bespottare, han får skam igen, och den som tillrättavisar en ogudaktig får smälek därav.
“Ũrĩa wothe ũtaaraga mũnyũrũrania eĩtagĩria irumi; na ũrĩa wothe ũkaanagia mũndũ mwaganu egĩĩragĩra njono.
8 Tillrättavisa icke bespottaren, på det att han icke må hata dig; tillrättavisa den som är vis, så skall han älska dig.
Ndũkanataare mũnyũrũrania, nĩguo ndagagũthũũre; kaania mũndũ mũũgĩ, nake nĩegũkwenda.
9 Giv åt den vise, så bliver han ännu visare; undervisa den rättfärdige, så lär han än mer.
Taara mũndũ mũũgĩ na nĩegũkĩrĩrĩria kũũhĩga; mũndũ mũthingu mũrute, na nĩekuongerera ũũgĩ wake.
10 HERRENS fruktan är vishetens begynnelse, och att känna den Helige är förstånd.)
“Kĩambĩrĩria kĩa ũũgĩ nĩ gwĩtigĩra Jehova, na kũmenya Ũrĩa Mũtheru nĩkuo gũtaũkĩrwo.
11 Ty genom mig skola dina dagar bliva många och levnadsår givas dig i förökat mått.
Nĩgũkorwo nĩ ũndũ wakwa matukũ maku nĩmakaingĩha, na wongererwo mĩaka ya gũtũũra muoyo.
12 Är du vis, så är din vishet dig själv till gagn, och är du en bespottare, så umgäller du det själv allena.»
Ũngĩkorwo ũrĩ mũũgĩ-rĩ, ũũgĩ waku nĩũgakũguna; na ũngĩkorwo ũrĩ mũnyũrũrania-rĩ, we nowe ũkaanyariirĩka.”
13 En dåraktig, yster kvinna är fåkunnigheten, och intet förstå hon.
Mũndũ-wa-nja ũrĩa wĩtagwo Mũkĩĩgu nĩ wa inegene; we ndarĩ mũtugo, na ndarĩ ũmenyo.
14 Hon har satt sig vid ingången till sitt hus, på sin stol, högt uppe i staden,
Aikaraga thĩ mũrango-inĩ wa nyũmba yake, agaikarĩra gĩtĩ harĩa hatũũgĩru mũno itũũra-inĩ rĩrĩa inene,
15 för att ropa ut sin bjudning till dem som färdas på vägen, dem som där vandra sin stig rätt fram:
ageetaga arĩa marehĩtũkĩra, arĩa marethiĩra na njĩra ciao.
16 »Den som är fåkunnig, han komme hit.» Ja, till den oförståndige säger hon så:
Ameeraga atĩrĩ, “Andũ arĩa othe matarĩ na ũũgĩ nĩmoke gũkũ!” Nao arĩa maagĩĩte ũtaũku akameera atĩrĩ:
17 »Stulet vatten är sött, bröd i lönndom smakar ljuvligt.»
“Maaĩ ma kũiya marĩ mũrĩo; o na irio iria irĩĩagĩrwo hitho-inĩ irĩ cama!”
